I. Inledning                                                                                                                            4

1. Syfte och frågeställning                                                                                        5

2. Avgränsning                                                                                                                     5

3. Metod och källor                                                                                                       6

II. Forskningsläge och utgångspunkter                                                             8

1. Rättshistoriens arena                                                                                               8

2. Sammanfattning av forskningsläget                                                             13

3. Undersökningens teoretiska utgångspunkter                                         14

III. Sverige utanför gruvan                                                                                       15

1. Sverige under perioden                                                                                           15

2. Gruvbyn och tillkomsten av Sala stad                                                         17

IV. Gruvtinget och dess aktörer                                                                            19

1. Tingets funktion                                                                                                         19

2. Tingets aktörer                                                                                                          20

V. Lagarna, brotten och straffen                                                                        22

1. Lagarna                                                                                                                            22

2. Straffen                                                                                                                           23

3. Domar, strafflindringar och benådningar                                               25

4. Transporter av mål                                                                                                  25

VI. 1653-57. Sala stad övertar verksamheten i gruvan                                26

1. Förhållandena vid gruvan under perioden                                                26

2. Gruvrätten under perioden                                                                                 27

3. De lagförda brotten                                                                                                28

4. De utdömda straffen                                                                                                31

5. Sammanfattning av perioden                                                                              32

VII. 1675-79. Otidigheter och protester                                                                34

1. Förhållandena vid gruvan under perioden                                                34

2. Gruvrätten under perioden                                                                                 35

3. Brotten inför gruvrätten                                                                                    35

4. Bestraffningarna                                                                                                       38

5. Sammanfattning av perioden                                                                              38

VIII. 1682-86. Staden övertar än en gång gruvan                                              40

1. Förhållandena vid gruvan under perioden                                                40

2. Gruvrätten under perioden                                                                                 41

3. De dömda brotten                                                                                                      42

4. De utdömda straffen                                                                                                43

5. Sammanfattning av perioden                                                                              44

IX. 1741-45. Försumlighetens tid                                                                                45

1. Förhållandena vid gruvan under perioden                                                45

2. Gruvrätten under perioden                                                                                 45

3. Brotten                                                                                                                            45

4. Straffen                                                                                                                           47

5. Sammanfattning av perioden                                                                              47

X. Slutsatser och analys                                                                                            49

1. Brotten                                                                                                                            49

2. Straffen                                                                                                                           51

3. Utvecklingen                                                                                                                53

XI. Avslutning                                                                                                                    59

Bilagor                                                                                                                                 61

Bilaga 1. Gruvordning för Sala bergslag 1 maj 1624.                                  61

Bilaga 2. Kopparbergsförordningen 21 april 1621                                        63

Käll- och litteraturförteckning                                                                       65

 

Hwar någon wid Grufwan eller hyttan öfwar eller drifwer någon motvillighet, skole bruksens förmän, som då tillstädes äro, hafwa macht efter sakens lägenhet sådane hans mothwilja nepsa med ord, hand, Jern och hecktelse, til thes saken, om hon Bruket widkommer, för Grufwetinget utförd warder, eller om Saken är Criminal eller och sådan, at hon wid grufwetinget icke slitas kan, skal hon föras in på Rådstugan och ther af Borgmästare och Råd ransakas, skärskådas och dömas.

 

Så lyder den kungliga bergsordningens åttonde punkt, vilken tilldelades Sala silvergruva 1 maj 1624. Denna förordning skulle utgöra det ”rättesnöre” som gruvans juridiska verksamhet hade att rätta sig efter. Under årens lopp tillkom fler lagar rörande gruvdriften men bergsordningen bestod oförändrad. Vad betydde den egentligen för rättskipningen vid gruvan och fyllde den sitt syfte?

     I en tid av ekonomiska svårigheter och krig fyllde de svenska gruvorna en viktig del i den nationella ekonomin. Kronan visade tidigt stort intresse för gruvdriften och stiftade snart lagar för att  kunna kontrollera produktionen av silver. Det övergripande ansvaret för silvergruvans verksamhet stod kronan för men detta ändrades vid flertalet tillfällen. Förändrades rättskipningen på grund av de ändrade förhållandena i gruvan?

     Gruvan kom att få en juridisk särställning gentemot städernas domsrätter. Enligt de lagar som gällde vid gruvan hade den endast rätt och skyldighet att döma i de mål som berörde gruvan och dess verksamhet. Anledningen var att skydda produktionen från onödiga och kostsamma driftstopp. Genom att öka kontrollen av arbetet i gruvan hoppades kronan att människorna skulle bli mer disciplinerade och skötsamma. Denna disciplineringsprocess skulle inte bara ”civilisera” och fostra arbetarna utan också råda bukt med den dåliga arbetsmoral som kronan ansåg rådde.

 

För att placera undersökningen i ett forskningsläge inleds uppsatsen med en presentation av den aktuella forskningen inom området. I de efterföljande kapitlen har jag presenterat samtiden och gruvtingets funktion och aktörer. Ett kapitel har även vigts åt de lagar som gällde i gruvan, samt vilka brott och straff som förekom. Därefter följer en redogörelse för undersökningens fyra perioder i kronologisk ordning. I det näst sista kapitlet har jag sammanfattat och analyserat undersökningens resultat utifrån vissa teoretiska modeller. I uppsatsens avslutande del har jag diskuterat några av de frågor som väckts under arbetets gång och som fortfarande står obesvarade.

1. Syfte och frågeställning

Sala silvergruva, likt de flesta andra gruvor i Sverige, drog tidigt till sig kronans intresse. Silver-, koppar- och järngruvorna kom att bli en viktig inkomstkälla för staten. På grund av detta hade kronan intresse av att kontrollera och reglera både produktion och arbetskraft med hjälp av lagar och förordningar. Detta för att säkerställa att produktionen av de viktiga metallerna fortgick obehindrat. En del av dessa lagar täckte verksamheten, men lika många reglerade straffpåföljder för förseelser som hindrade produktionen.

     Syftet med uppsatsen är att studera hur man i Sala silvergruva hanterade de brott som fördes inför gruvans domstol under perioden 1653-1745 och enligt vilka lagar domstolen agerade. Vidare vill jag även undersöka om det skedde någon förändring av brottsligheten och om de lagar som gruvan stödde sig på ändrades i omfång och omfattning. För att uppnå detta syfte var undersökningen tvungen att täcka mer än enbart en redogörelse av brotten och straffen. Gruvans inre och yttre förhållanden kom att betyda mycket för undersökningens bakgrund och därför redovisas också dessa.     Med utgångspunkt från undersökningens syfte har tre övergripande frågor ställts. Den första frågan, som utgör en av grundstenarna för undersökningen blev således; vilka brott begicks i gruvan och hur hanterades dessa av gruvans ledning? Denna fråga svarar dock bara mot en del av syftet, varvid en andra fråga ställdes till källmaterialet, nämligen; hur bestraffades brotten och ändrades strafformerna över tid? Utifrån dessa frågeställningar kunde undersökningens tredje , den kanske viktigaste och mest intressanta fråga ställas. Ändrades brottsligheten över tid, och i så fall hur manifesteras denna förändring och hur kan den förklaras med rättshistoriska teorier och tolkningsmetoder?

2. Avgränsning

För att minska undersökningens omfattning har jag avgränsat den i tid. Anledningen till denna avgränsning är att det under denna period sker stora förändringar inom gruvan. Jag strävar samtidigt efter att få en så detaljerad bild över gruvans rättstillämpning som möjligt. Valet av dessa perioder är inte svårt. Under de knappa 100 år som undersökningen sträcker sig över skiftar både ägande- och ansvarsförhållandena i gruvan, vad jag i undersökningen kallar transporter. Dessa transporter kom att bli den legitimerande faktorn vid valet av perioder.

     Varje period är fem år och börjar samma år som transporten sker. Syftet med att välja femårsperioder är att få ett så bra underlag för undersökningen som möjligt. På så sätt, hoppas jag att jag får med utslag av både reaktioner mot det nya, i den mån man kan prata om något sådant, men även utslag av det invanda och bekanta, lagar och förordningar som gruvans ämbetsmän och arbetare hade vant sig vid under fem års tid.

     Den första perioden, 1653-57 (P₁). 1653 övertog Sala stad verksamheten vid silvergruvan. Tidigare var kronan ägare, men ekonomiska beräkningar gjordes och det visade sig att det var ekonomiskt fördelaktigt för staten att överlåta driften i stadens händer. I undersökningen står denna period, P₁, som indexår.

     Den andra perioden, 1675-79 (P₂). Efter lite drygt 20 år, ansåg kronan att det var dags för Sala att lämna tillbaka gruvan till statens ägo igen. Så skedde också den 1 januari 1675, men inte helt konfliktlöst.

     Den tredje perioden, 1682-86 (P₃). Endast sju år efter att kronan tagit tillbaka gruvan, var det åter igen dags för förändring i ägande- och ansvarsförhållandet. Kronan återlämnade gruvan i stadens ägo 1682, denna gång på en begränsad tid.

     Den fjärde perioden, 1741-45 (P₄). 1741 överlämnades gruvan i Sala stads händer för all framtid. Detta är också de sista fem år som min undersökning täcker.

     Anledningen till att undersökningsperioden tar sin början 1653 är av en rent källteknisk karaktär. Det är inte förrän 1652 som man i gruvans olika arkiv kan finna gruvtingsprotokoll. Om möjlighet hade givits hade det kanske vara mer befogat att välja en femårsperiod innan Salas övertagande av gruvan 1653.

3. Metod och källor

Presentationen av denna undersökning är huvudsakligen kronologiskt upplagd för att lättare kunna behandla den utveckling som gruvan är delaktig i. I huvudsak är undersökningen baserad på en kvantitativ metod, men för att skapa en mer fyllig bild av brottsligheten, än vad tabeller och diagram kan, har jag även i den mån utrymme givits, tillämpat en kvalitativ metod för att tolka och förklara de resultat som kommit fram och för att placera undersökningen i ett vetenskapligt sammanhang, har jag försökt applicera resultaten och mina tolkningar på mer eller mindre vedertagna teorier, förklarings- och tolkningsmodeller i rättshistorisk forskning.

     Den komparativa metoden har och är kanske den viktigaste delen av undersökningen, eftersom syftet med den är att undersöka en eventuell förändring i rättskipningen. Detta arbetssätt är ingalunda friktionsfritt utan ställer krav på både undersökningsmaterial och på rådande tid-rum-förhållanden. För att den komparativa metoden skall äga meningsfullhet måste de undersökningsobjekt som jämförs, inte bara skilja sig åt, utan kanske viktigast, ha så pass mycket gemensamt att en ny bild av det undersökta skapas. [1]

     För att få en bild av hur brottsligheten såg ut och hur man hanterade den i Sala silvergruva, har jag studerat de protokoll som finns bevarade från gruvtingets sammanträden under de aktuella perioderna och även de lagar som gällde vid gruvan under perioden. Tyvärr finns inga bevarade gruvtingsprotokoll från tiden innan 1652, vilket är problematiskt i ett jämförande perspektiv längre bakåt i tiden.

     Materialet skiljer sig inte nämnvärt i sin framställning mellan de olika perioderna. Under P₁ är det en och samma skrivare som för protokoll, det samma gäller för P₄. Under P₂ och P₃, däremot byter gruvtinget skrivare vid flertalet tillfällen. Gemensamt för dem är att de alla är mycket välbevarade och protokollen är prydliga och får anses som renskrivna i efterhand eftersom inga eller mycket få stavfel har rättats, få stycken har strukits och tabeller och andra räkenskaper är prydliga och sammanräknande. Trots detta gynnsamma utgångsläge har protokollen ändock bjudit på ett antal svårigheter, inte bara av rent handstils- och språksvårigheter. Merparten av alla domböcker saknar vid varje årsslut en saköreslängd, där årets domar räknas samman. Av de 20 års domstolsprotokoll jag har undersökt, har endast fem av dem saköreslängder. Detta faktum har kostat mig mycket tid och arbete.

     Arbetet med dessa protokoll har väckt vissa källkritiska frågor till liv som är av allt för stor vikt för att passeras oventilerade. Hur bör man närma sig ett källmaterial av den typ som utgör grunden för en undersökning som denna? Vad är viktigt att ta hänsyn till och hur stort värde ska man sätta till dess innehåll? I sin avhandling diskuterar Alberto Tiscornia några av dessa problem och redogör för några tänkvärda slutsatser. Först och främst måste forskaren göra ett avgörande konstaterande rörande källmaterialet, i detta fall gruvtingsprotokoll. Dessa förmedlar endast vad protokollföraren och deltagarna ansåg vara nödvändigt. [2] Då, liksom nu, antecknades endast det som ansågs vara viktigt för att genomdriva beslut, vilket medför att det är omöjligt att dra direkta slutsatser om hur man förde diskussioner och hur man fattade beslut och domar. Protokollen ger endast en bild av det som beslutades och inget av det som låg bakom besluten, vilket lämnar forskaren åt gissningar och spekulation om vad som döljer sig bakom källmaterialet.

1. Rättshistoriens arena

Rättshistoria och historia kring kriminalitet har tidigare varit och är i allra högsta grad fortfarande ett intressant och populärt forskningsområde. Antalet undersökningsområden avgränsas i stort endast av forskarens fantasi, samt, som alltid vad beträffar historia, tillgången på källmaterial. Den som ger sig i kast med att göra en rättshistorisk undersökning stöter dock ganska snart på problem som är alldeles för viktiga för att blunda för. Även en mindre undersökning som den här, ställs snabbt inför dessa problem och jag anser det nödvändigt att redogöra för dem här, då de är en viktig del av den rättshistoriska forskningen.

     Tidigare forskning inom rättshistoria har inriktat sig på mer eller mindre kvantitativa undersökningar, där man sökt få svar på frågor om antalet brott under en given period och inom ett visst område. J. A. Sharp anser att undersökningar av en domstols arbete inte ger en klar bild över hur brottsligheten ser ut i stort. Det som krävs är en stor och omfattande undersökning av alla domstolar och rättsinstanser inom ett givet område. [3] Först då kan man dra slutsatser om hur brottsligheten ser ut.

     Eva Österberg menar att den tidigare historiska forskningen kring brottslighet har allt för mycket riktat in sig på studiet av lagar. I de fall där rättsligt material har studerats har dock detta fått en anekdotisk prägel. [4] Genom att studera rättsprotokoll kan man få svar på hur många som dömts för brott, men protokollen berättar inte hur individerna uppfattade brottslighet. Genom ett kvantitativt angreppssätt kan vi får svar på hur man behandlade de som begick brott och blev upptäckta, men inget om de som begick brott och ”klarade sig” obemärkt.

     Brottsligheten är så mycket mer än bara antalet dömda. Bakom detta uttalande skymtar den kanske viktigaste frågan av alla inom rättshistorisk forskning. Hur ska man komma tillrätta med det faktum att en viss del av de begångna brotten aldrig upptäcktes, eller aldrig gavs ett rättsligt efterspel? Utan svar på denna fråga kan man inte heller göra anspråk på att ge en bild av brottsligheten. Detta är problemet med brottslighetens mörkertal. Dag Lindström har givit sig i kast med att förklara tre olika sätt att se på mörkertalen  och dess uppkomst. [5]

 

     a) Mörkertalet  kan helt enkelt bero på att en del brott aldrig upptäcktes. Anledningen till detta kan vara att offret valde att inte föra förseelsen vidare till domstol eller motsvarande instans. En ytterligare möjlighet är att man i domstol eller rätt avstod från vissa beskyllningar och därför behandlades de aldrig rättsligt och på grund av det inte heller skrevs ner i protokoll.

     b) Mörkertalet kan också vara ett resultat av ett ofullständigt källmaterial. Brotten kan mycket väl ha upptäckts, förts till domstol och den åtalade kan ha dömts. Ett visst mörkertal uppstod eftersom brottet aldrig blev nedtecknat i något rättsprotokoll.

     c) Ytterligare en kategori av det existerande mörkertalet är ett specifikt historiskt problem. I tidigare samhällen kan det ha existerat andra forum än domstolar och rätter, till vilka folket kunde vända sig för rättslig prövning, konfliktlösning, strafftilldelning och andra tillvägagångssätt att hantera brott.

 

Hur ska man komma förbi detta hinder, om det överhuvud är möjligt? Sharp menar att problemet med mörkertalet skulle bli mindre om det visar sig att sambandet mellan den dokumenterade brottsligheten, det vill säga antalet dömda och den odokumenterade är konstant. [6] Tyvärr är det inte troligt att mörkertalet skulle vara konstant eftersom varje samhälle i varje tid har sitt specifika mörkertal. Det kan vara större eller mindre över tid och faktorerna till fluktuationer kan vara många. Synen på brottslighet kan skifta, nya lagar kan stiftas och avståndet mellan statens rättsliga normer och befolkningens normer kan skifta. [7] Det tycks som om hur man än vrider och vänder på problemet kvarstår det. Tills en lösning ges på problemet är den rättshistoriska forskaren helt enkelt tvungen att arbeta med den synliga brottsligheten.

     En stor och viktig del av den rättshistoriska forskningen är vilken funktion rättvisan som institution har haft över tid. Många europeiska forskare menar att rättvisans tyngdpunkt har förskjutits från det lokala planet till det statliga och kyrkliga. [8] Enligt utländsk litteratur handlar det om en juridisk revolution som mer eller mindre påtvingades med hjälp av olika medel. Den centrala maktens tillväxt är enligt många forskare den viktigaste förklaringen till denna juridiska utveckling. [9] Jan Sundin menar att det till största delen handlar om en juridisk evolution, där infiltrationen gradvis fortgick med de lokala invånarnas goda minne. [10]

     Staten hade redan tidigt intressen i den lokala rättskipningen eftersom en del av den utdömda boten tillföll kronan. [11] För att kontrollera att lagar och förordningar efterlevdes, menar Marja Taussi Sjöberg, tillsatte kronan egna, juridiskt utbildade representanter på den lokala nivån. [12] På så sätt kom domstolar och rätter runt om i landet att ha intressen i två samhälleliga sfärer, den lokala och den statliga.

     Sundin anser att distinktionen mellan de olika intressesfärerna är viktig. Ett system med lokala intressen inriktar sig på att reglera ekonomiska intressen och andra relationer mellan olika individer på det lokala planet. Det lokala rättssystemet erbjuder också invånarna ett visst skydd mot övergrepp, såväl fysiska som ekonomiska. Sammanfattat hade det lokala rättsväsendet funktionen att skapa lugn och ordning lokalt.

     Ett rättsystem med statliga intressen har en annan karaktär. Framför allt har det växt fram när invånarna inte längre kunde hålla lugn och ordning på det lokala planet. Staten ville, med hjälp av lagar och förordningar, skydda sig mot handlingar som kunde hota dess säkerhet, i form av konspirationer, upplopp och uppror. Staten hade också intresse av att bevaka vissa former av grövre brott, såsom mord och fridsbrott. [13] Det statliga intresset ökade för den lokala rättskipningen och staten gjorde således större intrång i det lokala samhällets syn på rättvisa. [14] Genom att inrätta en hovrätt 1614 tvingades de lokala domstolarna att ta större hänsyn till vad lagen verkligen föreskrev. [15] Den lokala domstolen blev nu även ålagd att insända en kopia av domböckerna, som hovrätten sedan undersökte.

     Dessa två intressen, det lokala och det statliga, kan stå i olika förhållanden till varandra och Sundin pekar på två möjligheter. Genom att de båda systemen fungerar bredvid varandra får systemet som helhet en funktionalistisk prägel, där systemet värnar om värdegemenskap. Många forskare vill istället mena att statens intervention i de lokala rättskipningen ledde till konflikt intressena emellan. Enligt konfliktteorin ställdes statliga intressen mot lokala intressen och ”rättvisan” kom att skydda de med makt från de utan makt. [16]

     Den period jag har studerat kantas av krig och dyrtider, vilket medförde att staten var i behov av stora summor pengar. En stor del av statens inkomster kom från gruvnäringen, vilket medförde att staten hade ett stort intresse av att verksamheten vid gruvorna kunde fortgå utan svårigheter. Genom att ge gruvorna förordningar kunde staten kontrollera delar av produktionen av både silver, järn och koppar, tre mycket viktiga metaller.

     Den kanske vanligaste frågan för den som undersöker rättshistoriskt material är hur brott och straff har förändrats över tiderna. För att få svar på en sådan fråga måste man studera de lagar som gällde under perioden, men även hur lagarna har utvecklats tidigare. I studiet av lagar och förordningar måste man bära i minnet att dessa betydde mer än vad som syns i lagböckerna, de var även en viktig och aktiv del av den social och politiska kulturen. [17]

     På den lokala nivån fyllde straffet två syften; det var dels en handling legitimerad av staten i form av lagen, och dels en social handling där samhället bestraffade den dömde. [18] Huvudsyftet med straffet var att båda parter, den drabbade och den skyldige, skulle känna sig tillfreds med både domen och straffet. Straffen skulle vara avskräckande men inte förödande. [19] Genom att lindra den ekonomiska belastningen vid böter utblottade man inte den straffade. En utblottning drabbade inte bara den dömde, utan även lokalsamhället som sedan var tvungen att ta hand om den utfattige. Genom att tilldöma ”lagom” straff kunde man förhindra senare belastningar för det egna samhället. Att utdöma straff var därför i praktiken en blandning av grymhet och realistisk mildhet, allt vilande på samhällets föreställning av straffet. [20]

     Statens ökade intresse för det lokala samhället innebar en ökad statlig reglering av lokala förhållanden. Genom att stifta nya lagar kunde staten öka sin insyn och på så sätt öka kontrollen av lokalsamhället och dess invånare. Detta gäller i allra högsta grad även statens intressen att skydda vissa naturtillgångar, t. ex. gruvorna. [21] För gruvor och bruk instiftades speciella domstolar som tilldelades egen jurisdiktion, det vill säga domsrätt. [22] Detta var ett försök att öka den statliga kontrollen av de förhållanden som rådde i gruvorna. Genom lagar och förordningar kunde staten garantera sig om att tillverkningen av till exempel silver fortgick utan problem med arbetare.

     I litteraturen diskuteras ofta vilken funktion lagar och förordningar hade. Österberg påstår att det är en utbredd åsikt bland de som studerar samhället, att lagen och domstolen är ett instrument för klassförtryck. [23] Det tycks lite ensidigt att påstå att detta var lagens funktion och Österberg har i flera publikationer pekat på den social kontrollen som rättvisans kanske främsta funktion. Samhällets individer, i olika skeden och funktioner, utövar kontroll inom samhällets olika sfärer för att på så sätt upprätthålla vissa normer och förhållanden. Denna kontroll kunde ta sig olika uttryck och verkar även utanför lagarnas råmärken beroende på vem som utövar kontrollen. Österberg menar att det finns en teoretisk distinktion mellan;

 

a) formell kontroll, som representeras av samhällets officiella system av kontroll, till exempel i gruvans fall ordningsmännen,

b) halvformell kontroll, utövas av bland annat tjänstemän som inte har kontroll som sin primära arbetsuppgift. I gruvan representeras denna grupp av olika förmän. Det är dock svårt att fastställa vilka som kontrollerade eller inte kontrollerade arbetarna.

c) informell kontroll, som utövas av familjen och grannar. Den informella kontrollen torde också vara stor på arbetsplatser. [24]

 

     Dessa tre former av kontroll utgör alla faktorer i förändringar i brottsligheten över tid. Ändrade förhållanden i den officiella kontrollapparaten förändrar bilden av brottslighet i form av ökat eller minskat antal brott ställda inför domstol. Det samma gäller de övriga formerna av social kontroll. [25]

     Den social kontrollen fyller dock inte enbart en funktion utan är även avgörande vad beträffar straffen. Brottsligheten minskar i ett samhälle om skammen, som en del av straffet, är en levande kraft som hanteras och kontrolleras av samhällets individer. De olika formerna av social kontroll kan förmedla olika former av skam. J. Braithwaite menar att skammen kan fungera dels reintegrativt och dels stigmatiserande. [26] Den reintegrativa skammen syftar till att återanpassa och föra den straffade tillbaka till samhället som en fungerande samhällsmedlem. Den stigmatiserande skammen kan ta sig uttryck i att den straffade inte återanpassas till samhället utan brännmärks socialt vilket resulterar i att den straffade sluter sig till en kriminell samhällsgrupp. Genom täta nätverk inom samhället, vilka skapar gemensamma lösningar, ömsesidig hjälp och beroende, minskar risken för att skammen blir stigmatiserande.

 

Forskningen kring Sala silvergruva bär till största delen en arkeologisk karaktär, men några verk har författats om gruvan och dess historia. Tyvärr har det visat sig att många av dessa verk endast täcker gruvans historia fram till 1600-talets mitt. Den enda forskare som behandlar gruvans historia fram till 1700-talets mitt är Petrus Norberg i sitt verk, Sala gruvas historia under 1500- och 1600-talen. I sitt arbete behandlar han inte enbart gruvans tillkomst, verksamhet och produktion utan också gruvans sätt att hantera rättskipningen. Tyvärr är denna redogörelse mycket tematiskt och saknar helt sammanställningar över antalet dömda och straffade, vilket gör det svårt att på något sätt jämföra Norbergs resultat med de som kommit fram under denna undersökning. Norbergs verk har ändå varit ovärderligt under arbetets gång. Det har erbjudit en inblick i såväl de inre, som de yttre förhållandena som rådde i gruvan, vilket har stått till grund för både rumslig och tidsmässig avgränsning och periodval. De lagar och förordningar som gällde i gruvan står också förklarade i Norberg och erbjuder en bra grund att fortsätta arbetet på, även om dessa ibland behandlas mycket kortfattat. Vidare förklaras gruvledningens sammansättning och funktion, något som det här arbetet inte hade klarat sig utan.

     Varför en ytterligare undersökning? Anledningen är att det inte finns någon mer djupgående och komparativ  undersökning om rättskipningen i Sala silvergruva. Genom att jämföra olika perioder över en längre tid kan eventuella förändringar upptäckas. Denna förändring kan kanske kasta ljus över några av de frågor som väcks vid allehanda studier av gruvans långa och intressanta historia.

2. Sammanfattning av forskningsläget

Det rättshistoriska området erbjuder många infallsvinklar och tolkningsmöjligheter. Jag har försökt blottlägga några av de många problem som en rättshistoriker kan ställas inför vid en rättshistorisk undersökning samt hur forskare hanterar dem när de ställs inför dem.

     Det forskningsläge som är relevant för den här undersökningen kan sammanfattas i två övergripande punkter; mörkertal  och social kontroll. Mörkertalet är inte bara en begränsning för rättshistorikern utan erbjuder också tillfällen att söka och finna alternativa tolkningsmöjligheter. En intressant fråga i detta sammanhang är dock, när mörkertalet inte längre är en möjlighet utan ett hinder.

     Den sociala kontrollen inom ett samhälle är enligt en del forskare en av de viktigaste instrumenten för både bekämpning och förebyggande av brott. Genom att grupper av individer inom samhället kontrollerar varandra av olika skäl, både formellt, halvformellt och informellt, kan brott förhindras. Om skammen är en aktiv del av detta samhälle medverkar även den till att antalet brott kan minskas.

3. Undersökningens teoretiska utgångspunkter

För att sätta in undersökningen i det aktuella rättshistoriska forskningsläget har jag sökt förklara de resultat jag kommit fram till i ljuset av en förklaringsmodell baserad på en tanke om den social kontrollens viktiga plats i förändringen av brottslighet över tid. Den historiker i Sverige som fört fram den social kontrollen i rampljuset är Eva Österberg (se ovan). I flera publikationer har hon redogjort för den sociala kontrollens roll i samhällets syn på brottslighet och rättvisa samt vilka funktioner den fyller. [27]

     Där det har visat sig fördelaktigt och nödvändigt för framställningen, har ”teorin” lyfts fram i ljuset och fungerat som en möjlig tolkningsmodell. I övrigt har teorin hållits passiv för att inte smula sönder den kronologiska framställningen i fragment. Utifrån denna förklaringsmodell har en hypotes formulerats för att ytterligare förklara den brottsliga utvecklingen i Sala silvergruva. Under de perioder där Sala stad hade störst intresse av att öka produktionen av silver och där statens inblandning minskade, ökade den social kontrollen. Detta resulterade i en förändring av den registrerade brottslighet. Anledningen till detta var att man inom arbetaresamhället kunde kontrollera varandra genom att lösa tvister och förseelser internt istället för att föra dessa inför domstol. Denna hypotes kommer att testas mot de resultat som undersökningen visar.

 

För att kunna sätta in denna undersökning i ett större sammanhang krävs en presentation av Sverige under den undersökta perioden. Att lyfta ut gruvan och studera dess rättsliga verksamhet utan att se till de socioekonomiska förhållanden som rådde i Sverige under perioden, vore att göra undersökningen en björntjänst. Det är givet att de förhållanden som rådde i samhället i övrigt spelade en stor roll i den rättsliga utvecklingen, likväl som dessa förhållanden också påverkade synen på brott och straff hos såväl individer som stat.

1. Sverige under perioden

Sverige under 1600-talet höll på att utvecklas till en stormakt i flera bemärkelser, men kanske främst administrativt, vilket placerade den svenska förvaltningen bland övriga länder ute i det nya Europa. Denna utveckling kom att påverka många områden i samhället och fick ett stort utslag i rättsutvecklingen. Genom införandet att hovrätter och högre rättsliga instanser kunde staten kontrollera att gällande lagar och förordningar efterlevdes. Detta kontrollsystem kom dock att ställas mot det redan existerande systemet på den lokala nivån, vilket redan har diskuterats.

     Samtidigt som en effektiv stormakt växte fram, uppvisade Sverige på det lokala planet,  fortfarande tecken på ett inte fullt utvecklat bondesamhälle med lösa rutiner, normer och arbetssätt. [28] Stormaktsidén var inget luftslott, men det kom att ta lång tid innan hela samhället tillhörde denna nya stora stat.

     Vad framtvingade denna utveckling och vad drev den framåt? Många forskare vill mena att den igångsättande faktorn var kronans ekonomiska behov. Ökade kostnader på grund av krig och en generellt sätt expanderande offentlig sektor, ställde staten inför finansiella problem. För att finna lösningar på detta stora problem, krävdes större inkomster och därigenom större kontroll av skatter. Det Sverige som tog steget in i stormaktsepoken var till största delen befolkat av bönder och egendomslösa grupper på landsbygden och de skatter som staten drog in från jordbruket och den småskaliga produktionen  räckte inte långt när ekonomin kom i gungning. Den alltmer växande gruvdriften i Sverige erbjöd en möjlighet för kronan att öka sina inkomster genom skatter och intresset för gruvor och manufakturer blev snabbt stort. Statligt stöd, både i reda penningar och natura, sköts till vid anläggandet av gruvorna och man får anta att man från kronans sida väntade sig vinst på denna investering. [29] Nya städer, däribland Sala stad, anlades i anslutning till gruvorna, och det svenska rikets försörjning och näringsinriktning ändrades i riktning mot manufaktur och gruvdrift. Som ett led i denna utveckling infördes nya teknologiska nyheter som möjliggjorde en ökad produktion av de viktiga metallerna. En ökad inflyttning av utländsk yrkeskunnig personal, både arbetare och utbildade, bidrog även till den ökade gruvdriften. [30] En högst trolig orsak till statens ökade intresse för gruvdrift var möjligheten att beskatta dess produkter. Det ansågs mindre riskabelt att skatta denna verksamhet än att höja skatten på allmogen.

     Perioden kantas av svensk krigsföring utanför Sverige och den svenska strategin var att kriget skulle betala sig självt genom att det erövrade området skulle erbjuda den svenska armén uppehälle. [31] Detta misslyckades dock och behovet av ökade inkomster steg snabbt. I sin jakt på likvida medel prövade kronan flera vägar. Jord och räntor från jorden såldes, nya tullar infördes och man belade stadsnäringar med avgifter.För att ytterligare bättra på kronans inkomster monopoliserades metallhandeln och avgifter lades på produktionen. [32] Men krigstiderna var inte enbart ett ekonomiskt huvudbry, utan på den administrativa sidan ökade kraven på effektivisering.

     Det ökade ekonomiska trycket medförde ett behov av arbetsfördelning och införande av rutin i den statliga organisationen och 1634 års regeringsform var ett uttryck för denna idé. Genom att särskilja olika verksamhetsområden skulle kronans verksamheter kunna bedrivas med största möjliga effektivitet. [33] Denna omstrukturering var ingalunda en isolerad händelse i det svenska samhället och effektiviseringen av den statliga administrationen nådde snabbt ner till lokal nivå, med kronans inblandning i borgmästarämbetet som exempel. Detta hade tidigare skett på lokal nivå och borgmästaren rekryterades från stadens borgerskap, men nu krävde den nya statsmakten utbildning och erfarenhet. [34]

     Det var inte bara stadens styrning som skulle kontrolleras, utan i allt större utsträckning reglerades städernas inre näringsliv. Med hjälp av lagar och förordningar styrdes hantverkarnas handel men även gruvverksamheten påverkades av denna utveckling. Från kronans sida önskade man ökad kontroll av arbetsfördelningen eftersom detta ansågs vara vägen till en ökad produktion. En ”ociviliserad” befolkning sågs av staten som ett hinder och ett försök att civilisera och fostra folket påbörjades. Genom lagstiftning ville man få bort folkets tendenser till lättja, tidsslöseri och odygdigt leverne. [35]

     Med denna bild i bakgrunden blir det lättare att förstå den rättsliga utvecklingen i Sverige. Gruvor och manufakturer fick tidigt en särställning i den svenska ekonomin och för att säkerställa denna inkomstkälla krävdes en effektiv kontroll av arbetskraften. Det är i det ljuset man bör se utvecklingen av  rättskipningen i Sala silvergruva, men samma ljus erbjuder även insikt i bildandet av Sala stad.

2. Gruvbyn och tillkomsten av Sala stad

Efter gruvans upptäckt, som ännu idag inte är helt fastställt, samlades mycket folk kring Sala. Arbete i gruvan gav mycket lön för mödan och tillströmningen blev så stor under de första åren, att det klagades på att gruvan sög åt sig livsmedel från både Uppland och Västmanland. De som livnärde sig på bergsbruk bosatte sig i närheten av silverfyndigheterna och röjde mark. Utgrävningar har gjorts i det område som kom att kallas gruvbyn och man har funnit lämningar efter enkla boningar, så kallade jordkulor, men utgrävningen blottlade även grunder till andra byggnationer . Det finns mycket lite dokumenterat om denna bebyggelse, som utgjorde hemvisten för många av gruvarbetarna. I Sten Sture den yngres privilegier , den 8 augusti 1512, berördes verksamheten i gruvbyn, då marknadsdagen bestämdes. Det beslutades också om att varor som fördes in i gruvbyn skulle vara tullfria, något som var ovanligt i detta sammanhang.

     Gruvbyn växte i omfattning och fyllde allt fler funktioner  i gruvans verksamhet. Man införde gruvstämma och roteting och man lät uppföra en samlingslokal i byn för detta ändamål. Innan Sala stad uppförde sin nuvarande kyrka, hade gruvbyn inrättat ett provisoriskt kapell för kyrkliga ändamål, men det utnyttjades också som rådstuga. En sådan behövdes eftersom gruvan och dess bebyggelse drog till sig mycket folk. Löskonor, löskekarlar och andra människor med oregelbundna vanor bidrog säkerligen till en osäker tillvaro i gruvbyn. Värre torde det ha blivit när gruvan användes som förvisningsort för brottslingar och krigsfångar. [36]

     Efterhand utvecklades gruvbyn till ett väl fungerande samhälle, där många av gruvans olika funktioner reglerades, men när Sala stad tilldelades sina stadsprivilegier 1624, beordrades alla gruvbyns invånare att flytta till staden, vilket måste ha ogillats skarpt. 15 juli 1628 beordrades att alla kyffen och boningar skulle rivas eller brännas, med undantag för några få byggnader. Trots detta beslut fanns 1651 sju hushåll i gruvbyn.

     Med privilegierna bildades Sala stad och huvudnäring kom i många år att bli gruvan. De flesta funktioner i staden baserades på gruvverksamheten och den nya gruvstaden åtnjöt stora bidrag och friheter från kronan för att utvecklas snabbt. Skuldsatta personer fick bosätta sig i staden och fick fristad från sina fordringsägare i sex år. Alla som brukade berget friskrevs från utskrivningar till militär tjänstgöring. Endast en grupp människor nekades tillträde till bosättning i staden och det var grova förbrytare. [37] Det var i denna miljö som silvergruvan och Sala stad utvecklades till ”Riksens Clenodium”.

1. Tingets funktion

Redan med Sten Stures privilegier från 1512, instiftades en rättslig instans i gruvan. Fogden och bergsmännen skulle inbördes välja sex män, som med fogden som ordförande skulle bilda en domstol, vilken skipade lag och rätt i gruvan. [38] På grund av mycket sparsamt källmaterial vet man mycket lite om hur domstolen i realiteten fungerade. Sedan gruvan tilldelades tjänsten för bergmästare kan man anta att det ämbetet också tjänstgjorde som domstolens ordförande, i stället för fogden. För detta finns inget bevis förrän 1628. [39]

     1624 fick Sala stad sina stadsprivilegier och enligt dessa skulle sex bergsmän och lika många rotekarlar [40] utväljas till domstolen. Antalet bisittare utökades nu från sex till tolv. Bland dessa tolv skulle det utses en ålderman och en fogde för gruvtinget. [41] I inledningen till gruvans bergsordning 1 maj 1624 ålades gruvtinget att såsom

 

bruksens föreståndare och de som till gruveting nämnde blive, att de sig uti bergsrätts skipande uppå gruveting härmed hålle och dem, som däremot [emot bergsordningen] handle och bryte, ingaledes låte ostraffade blive utan det pön [straff] och böter, som var och en finnes skyldig till utan någon persons respekt och anseende honom övergå och vederfaras låta. [42]

 

Enligt samma förordning måste gruvting hållas minst en gång i veckan för att behandla alla ärenden som berörde gruvan. På sommaren hölls tinget på lördagsmorgon klockan åtta och på vintern en timme senare, klockan nio. 20 augusti 1653 beslutades om att tinget skulle flyttas från lördagen till fredagen. Anledningen var att rådhusrätten höll sina sammanträden på lördagarna och många av gruvtingets medlemmar även hade poster som bisittare i stadens rådhusrätt. [43]

     I protokollen förekommer två benämningar på dessa möten. Gruvtinget behandlade rättsliga efterspel och höll förhör med misstänkta. Gruvstämman behandlade endast ekonomiska och rent administrativa frågor som rörde gruvans verksamhet. [44] Nästan varje ting kan alltså delas upp i en juridisk del och en administrativ del. Protokollen vittnar om att de ärenden som togs upp inte var klart avgränsade från varandra. Ofta blandades frågor om gruvans verksamhet med straffpåföljder.

     Gruvtinget fyllde ytterligare en funktion, förutom den administrativa och dömande funktionen. Här beslutades om ekonomisk hjälp till behövande. Vanligast förekom änkor som besvärade sig över försämrade levnadsvillkor sedan deras män omkommit i gruvan. Vid flertalet tillfällen förekom även beslut om begravningshjälp. Gruvtinget kunde även betala ut ”pension” till arbetare som var för gamla för att arbeta åt gruvan och ansågs ha varit gruvan trogen. Den 28 april 1733 beslutade gruvtinget om att Jonas Jacobsson, efter 54 års trogen tjänst i gruvan, skulle åtnjuta 1 riksdaler i månaden, så länge han levde. [45] Medlen till den hjälpande verksamheten togs ifrån sparbössan, en institution som inrättats för bland annat detta ändamål. En del av förtjänsten av silvret gick oavkortat till sparbössan och likaså en del av boten var öronmärkt åt detta ändamål. Även vissa bötesstraff gick direkt till sparbössan.

2. Tingets aktörer

Vid gruvtingets sammanträden var alla ledamöter enligt lagen förpliktade att närvara. De som var undantagna från denna plikt var bergmästaren, inspektoren och geschwornern. [46] Om en edsvuren ledamot uteblev från tinget var straffet fem daler silvermynt (dr sm). Övriga ledamöter dömdes till böter om 24 öre kopparmynt (öre km) för uteblivande utan giltigt skäl. [47]

     Gruvtingets ordförande var bergmästaren, både vid gruvrätt och gruvstämma. Bergmästaren var gruvans högste chef och var den man i gruvan som bestämde hur verksamheten skulle bedrivas.Bergmästaren var också gruvans representant inför kronan. När bergmästaren inte kunde närvara vid gruvtinget trädde geschwornern in i hans ställe som ordförande. Geschwornern var bergmästarens närmaste man och hade till uppgift, att i gruvan övervaka att driften sköttes på rätt sätt. De övriga ledamöterna bestod ytterligare av konstmästaren, vars uppgift var att ansvara för uppumpning av vattnet ur gruvan. Gruvstigaren, eller bara stigaren, ingick också i gruvtinget och han ansvarade för den dagliga tillsynen över gruvarbetet. Dessa ämbeten var för tingets räkning edsvurna och kallades ibland för de edsvurna. De tolv äldste, tolvmännen och senare sexmännen, ingick som bisittare i tinget. Dessa utsågs att ha uppsikt över i stort sett all verksamhet i gruvan och företrädde Bergslagets intressen inför rätt och stämma. Även arbetarna var representerade vid gruvtinget genom rotemästarna. [48]

     Gruvtinget skulle hålla sig med en bergsskrivare som förde protokoll vid tinget. Till bergsskrivarens uppgifter hörde:

 

att hålla protokollet, när gruvrätten kommer tillsammans, och av samma protokoll årligen renskriva tvenne exemplar, ett att inläggas uti det kongliga bergskollegiet, rätt och ackurat till alla omständigheter, och ett här att behålla, förutan annat, som för korrespondentier bergmästaren har honom att tillita. [49]

 

Man får förmoda att skrivaren inte tog någon aktiv del i tingets arbete och inte företrädde någons intressen. Huruvida dessa skrivare hade någon juridisk utbildning är svårt att uttala sig om, men den relativt stora mängd av latinska juridiska vokabulär anser jag tyder på att de i alla fall besatt några kunskaper i juridik och dess uttryck. Det är förvisso möjligt att skrivarna egentligen saknade formell utbildning och endast använde sig av inövade juridiska termer som stått i tidigare domböcker.

 

1. Lagarna

Sten Stures privilegier och bergsordning från den 8 augusti 1512 gav gruvans egen jurisdiktion. [50] Det är svårt att fastställa vilka lagar och förordningar som gällde vid den tidpunkten men i början på 1600-talet tillkommer flera förordningar som kom att gälla gruvan. 1 maj 1624, en halv månad efter Sala stad fick sina privilegier den 15 april, får gruvan sin Bergsordning (se utdrag i bilaga 1). I denna kungliga förordning står föreskrivet hur man skall bedriva verksamheten vid gruvan, både administrativt och juridiskt. På det juridiska planet gavs gruvan rätt att döma de brott som hindrade eller på något annat sätt störde verksamheten i gruvan och övriga brott skulle överlämnas till annan instans.

     De fem punkter i bergsordningen, som direkt berörde hantering av brott i gruvan och på dess område var inte tillräckligt. En komplettering gjordes den 26 februari 1628. [51] Denna gång på tyska, möjligen för att förordningen skulle förstås bättre av den stora andel tyskar som innehade flertalet av gruvans ämbeten. [52] Gruvdrängarna skulle, förutom bergsordningen, lyda under Stora Kopparbergsordningen från 21 april 1621 (se utdrag i bilaga 2). [53] Silvergruvan saknade gruvartiklar, efter vilka gruvrätten skulle döma, och trots flertalet förfrågningar från både gruvan och staden fick aldrig gruvan egna artiklar utan hänvisades till Stora Kopparbergsartiklarna givet Stora Kopparberget den 25 augusti 1612. [54]

     Den 16 september 1677 inträffade något intressant vid gruvtinget. En arbetare som gjort åverkan på en annan arbetares egendom dömdes efter Jernbergsordningens 31:a punkt till 20 marks böter. [55] Det är första och enda gången någon dömdes efter den ordningen under de undersökta perioderna. Anledningen till att arbetaren dömdes efter Jernbergsordningen [56] var förmodligen att vare sig bergsordningarna eller gruvartiklarna täckte förseelsen och man ansåg att det skedda inte kunde passera ostraffat.

     Flertalet av de som arbetade vid gruvan lydde således under fyra olika lagar. Utöver dessa lagar fanns lagar som gällde när gruvans jurisdiktion inte längre rådde. I staden gällde Magnus Erikssons stadslag och på landsbygden Kristoffer av Bayerns landslag. Dessutom tillkom ett flertal pålagor, såsom Karl IX:s och drottning Kristinas straffordningar från år 1611 respektive 1653. [57]

     De flesta grova förseelser som artiklar och bergsordningar behandlade gav mycket dryga böter, eller i andra fall spöstraff eller dödsstraff. Den som sålde eller köpte silver på något annat sätt än det som var föreskrivet dömdes till böter om 40 mark. Samma straff tilldömdes den som inte satte sitt bomärke på silvret. Om någon bröt mot gruvans privilegier var straffet böter om 40 mark samt att den dömde förlorade sin del i gruvan. Uppror mot konungen, hans fogdar eller ämbetsmän bestraffades med dödsstraff. [58] Ställer man dessa höga böter i förhållande till vad genomsnittslönen i gruvan, som var lite mer än fyra mark i månaden, inser man snabbt att mycket få hade möjlighet att betala sina böter.

2. Straffen

I stort sett alla brott skulle sonas med böter, varvid denna strafform var överlägset vanligast i gruvan. Vissa brott, såsom försummelse av körningar [59] , ansågs som mindre grova och boten för dessa var relativt låg. För en försummad vindekörning var boten 1/2 till 1 mark. För grövre förseelser, såsom olaglig silvertillverkning och handel, var boten drygare, ända upp till 40 mark och i vissa fall högre. Sådana böter var naturligtvis omöjliga att betala för gruvarbetarna, då de 1652 i regel hade en månadslön på drygt fyra mark och 1719 var lönen fortfarande i stort sett oförändrad. [60] 40 marks böter motsvarade 320 öre eller omräknat i reellt arbete; ett års förtjänst för en malmbrytare eller tre års för en tillmakare. [61] Det är inte svårt att föreställa sig att många böter måste anta andra strafformer eftersom väldigt få, om någon, var ekonomiskt förmögen att betala sådana summor utan att försätta sig i personlig konkurs.

     Många som inte kunde betala sina böter fick på ett eller annat sätt avtjäna sitt straff, och att sitta i kistan ”till dess skulden betalt bleve, eller plikta med rygghuden” förekom ofta. [62] Gruvan ålades tidigt att vid gruvan, hålla med en kista ”väl förvarad och med tillbörligt järn”. [63] I denna kista skulle ogärningsmän förvaras, som straff eller tills de hade trätt inför gruvrätten. Det var gruvans ordningsman, profossen, som såg till att ordningen upprätthölls i gruvan och det torde ha varit hans uppgift att hålla översynen på kistan.

     Det var inte enbart de som inte kunde betala sina böter som sattes i kistan. Den som kom onykter till arbetet skulle enligt Stora Kopparbergsordningen ”sätjas i kistan, til thes han nykter blifwer, och böte 6 mark”. [64] Vid grövre brott kunde den misstänkte dömas till fängelse direkt. På gruvtinget den 24 oktober 1682 dömdes en gruvarbetare för stöld, till fängelse i två dygn. [65] För den som inte kunde betala sin böter och det brott som begåtts var så grovt, att fängelse inte var nog, tillämpades spöstraff. Den dömde fick då betala med ”rygghuden” den summa boten uppgick till. Spöstraffet kunde även vara ett omvandlingstraff för gatloppet. [66]  

     Vid flertalet tillfällen under de undersökta perioderna gjorde sig gruvarbetare skyldiga till så grova brott att de dömdes till gatlopp. Den strafformen infördes först med drottning Kristinas straffordning 1653, men användes av bergsrätterna redan på 1620-talet. Gatloppet kom också att bli omvandlingsstraffet för både dryga böter och för dödsstraff. [67]

     Ett något mildare straff än fängelse var den så kallade trähästen. Det var ett vanligt straff för unga arbetare och för de som begått mindre grova brott. Den dömde placerades på denna anordning, med eller utan bojor, och fick sedan sitta där i så många timmar som det ansågs vara nödvändigt för att sona brottet. Genom att ”rida trähästen” kombinerades både skam- och kroppsstraffet eftersom straffet var offentligt. Att dömas till halsjärn var också ett kombinerat skam- och kroppsstraff och innebar att arbetaren för sin förseelse dömdes att med halsjärn arbeta i gruvan. Den 4 september 1655 ställdes en dräng till svars inför gruvrätten för att ha avvikit från sitt arbete i fem veckor. Rätten dömde honom till att arbeta med halsjärn i lika många veckor som han hade avvikit. [68]

     Det grövsta straffet gruvrätten kunde döma någon till var dödsstraff. Enligt bergsordningarnas 23:e punkt, skulle den som stal silverbly och framställde silver på någon annan plats än den som var anvisad av gruvan ”blifwa straffad til lifwet”. [69] Även andra grova förseelser kunde leda till dödsstraff om den dömde gång efter annan befanns skyldig och inte gjorde bot och bättring.

3. Domar, strafflindringar och benådningar

Vid många tillfällen tillkännagavs inte domen samma dag som förhör och överläggningar hölls, trots den i övrigt raska rättsprocessen. Detta gäller speciellt de fall där många personer var inblandade och där domstolen tvingades överlägga under en längre tid. Vanligtvis, om inte domen tillkännagavs omedelbart, hölls förhören vid ett ting och tillkännagavs vid nästkommande ting. I vissa fall dröjde det flera månader innan domstolen tillkännagav sin dom och straffet utmättes.

     De riktigt grova straffen dömdes sällan ut till sin fulla längd. Gruvrätten tillämpade en viss strafflindring vad beträffar dryga böter, spöstraff och inte minst dödsstraff. Många av de personer som dömdes till dryga böter fick boten lindrad på grund av stor fattigdom. Spöstraff lindrades ibland av gruvrätten till fängelse och dödsstraff kunde omvandlas till spöstraff på grund av svåra familjeförhållanden.

     Även benådningar utfärdades av gruvrätten. I de flesta fall var de dömda gamla eller mycket fattiga, att det av gruvrätten ansågs att de inte skulle klara av att sona sitt brott på något sätt. Genom avbön och lov om bot och bättring klarade sig ett fåtal dömda utan straff (se de enskilda perioderna).

4. Transporter av mål

Om brott begicks i gruvan, som var för svåra eller för grova för gruvtinget eller som inte berörde gruvan eller driften, var gruvan skyldig att överlämna målet till instans som bäst kunde hantera brottet. [70] Vanligast var att fallet transporterades till rådstugurätten i Sala, men transport till både kyrkorätt och Bergskollegium i Stockholm, som var gruvrättens högre instans sedan 1637 [71] , förekom.

1. Förhållandena vid gruvan under perioden

I och med Sala stads privilegier, 15 april 1624, överfördes ansvaret för gruvan successivt på stadens borgare. I allt större utsträckning skötte staden om verksamheten vid gruvan även om kronan fortfarande hade det övergripande ansvaret. Att driva ett silververk var inte billigt, vilket visade sig i ett brev från Bergskollegiet 1646 till konungen. I brevet framhöll man att:

 

nu vore bästa tiden att transferera det verket i stadens händer, att kronan måtte bliva av dess stora lasten befriad, som det bruket med sig förer. [72]

 

Bergskollegiet menade att staden hade större förmåga att driva verket eftersom den, tack vare eget intresse, kunde sköta gruvan med större flit och aktsamhet. Dessutom ansåg man att staden kunde handskas bättre med ogärningar än kronan, som representerades av ämbetsmännen, förmådde. [73] Genom en transport av bergsverket skulle kronan besparas en årlig utgift på 19 000 daler silvermynt (dr sm).

     Efter förhandlingar tillkom, den 15 december 1652, ett kontrakt över transporten. Kontraktet, som innehöll villkor från staden, innebar i realiteten att staden övertog ansvaret för gruvan och dess verksamhet, medan kronan fortfarande underhöll verkets ledning och stod för kostnaderna vid nybyggnationer av spel och vid upptagning av nya gruvhål. [74] Ytterligare ett kontrakt förrättades den 18 maj 1653. Detta får endast ses som ett kompletterande kontrakt och de tillägg som gjordes skulle inarbetas i det ursprungliga kontraktet. [75]

     Gruvan övertogs den 21 mars 1653 av Sala bergslag på ”evärdelig tid”, dock längst 20 år, så länge det fullgjorde sina plikter mot kronan och att de ”verket på bergsvis efter bergskollegii order och gottfinnande bergsartiklarna till följe förestå, idka och driva kunna”. [76] Transporten innebar ingalunda att kronan avstod från det brutna silvret. Sedan kronan fått sin del av det utvunna silvret fick bergsmännen behålla resten. [77]

     Silvergruvan kom att, under perioden för första transporten, uppleva en ”guldålder”.  Produktionen av silver steg kraftigt och detta ledde till ökade investeringar från stadens sida. [78] Under de 22 år som själva transporten sträcker sig över, investerade staden inte mindre än 54 000 dr sm. [79]

2. Gruvrätten under perioden

Första gången man säkert kan fastställa gruvrättens rättskipning är från 1652. Det finns inga tidigare tingsprotokoll än 1652 och det gör det för tillfället omöjligt att studera en kontinuerlig rättskipning.

     I det kompletterande kontraktets tionde punkt från 1653, gjordes ett tillägg till de lagar och förordningar som redan var gällande. Det blev nu belagt med dödsstraff att ”bränna och bryta på pelare eller bergsfästen, som kvarlämnats som stöd i gruvan”. [80]

     Rättens sätt att behandla ärendena skiljer sig lite över tid, vilket det finns anledning att återkomma till senare. Under perioden 1653-57 var förhören med den misstänkte mycket lakoniska och snabba. Gruvtinget hörde den misstänkte och gav sedan sin dom. Vid ett antal tillfällen fick den tilltalade möjlighet att tala för sin sak, men det stora flertalet protokoll visar att förfarandet i gruvrätten var mycket snabbt. Under denna första period kallades, enligt protokollen, mycket få vittnen till rätten. Här ställs denna del av undersökningen inför det problem jag tidigare redogjort för. Hur stora slutsatser kan dras av rättens hanterande, utifrån det som protokollförts? Vad är det som talar för de korthuggna och snabba förhören? Kan det vara så, att de i själva verket var långdragna, men att bergsskrivaren på grund av olika faktorer utelämnade stora delar av förhören i protokollen? Det torde stå klart att protokollen inte är heltäckande, men jag anser ändå att man utifrån källmaterialets karaktär kan dra en ”liten” slutsats om själva förhörets karaktär.

     Det var huvudsakligen män som ställdes inför rätten och kvinnor förekom mycket sällan som föremål för rättsliga efterspel under perioden 1653-57. Det första fallet där en kvinna fördes inför rätten och dömdes är den 28 juli 1655. Kvinnan, en piga, hade enligt protokollet slagit en häst som gick vid hästvindan, där hon för tillfället arbetade åt sin husbonde. En arbetare som sett detta, hade rusat dit och slagit henne. Båda fördes inför gruvrätten och kvinnan dömdes till böter om en dr sm för att hon genom sitt handlande hade stoppat hela körningen. Arbetaren dömdes också till böter för att ha slagit pigan. Hans böter var dock lindrigare och uppgick endast till en halv dr sm. [81]

     Merparten av alla dömda var lägre tjänstemän, gruvarbetare och gruvdrängar. Dock förekom det ett antal fall, där den misstänkte tillhörde det övre skiktet av gruvans ämbetsmän. Under 1656 års första hälft, upptogs stora delar av det rättsliga utrymmet av ett fall där bergmästare Christopher Margraff och hans söner anklagades för att ha stulit malm av skräddare som de enligt vittnen förvarade i bergmästarens källare. I ett halvår utredde gruvtinget detta fall, men något straff utdelades aldrig. Fallet transporteras till landshövdingen och det verkar som om Margraff lämnade gruvan efter detta, eftersom det i protokollen efter denna incident inte nämndes något mer om honom. [82] Intressant är att jämföra rättens sätt att hantera brottet med dess sätt att hantera samma typ av brott begånget av en dräng eller arbetare. Den rättsliga processen för en arbetare eller dräng tog mycket sällan mer än ett gruvting i anspråk, vilket kan jämföras med detta fall som tar cirka ett halvår i anspråk.

     Under perioden 1653-57 fann gruvrätten det bäst att benåda och mildra straffen för inte mindre än sju personer. Huvuddelen av dessa var gamla arbetare, fattiga och änklingar, då de ansågs oförmögna att sona sina brott enligt lagens bokstav. Under denna period transporterades fem mål, huvudsakligen stölder, till rådstugan, men även till kyrkorätten och landshövdingen.

3. De lagförda brotten

Under perioden 1653-57 dömdes sammanlagt 86 brott inför gruvrätten (se nedan tabell 1). Protokollen visar att gruvan var intresserad av att stävja den brottslighet som försiggick inom gruvans områden. Detta kan ha haft flera bakgrunder. Ett möjligt alternativ är att man från gruvlednings håll, ville hålla ner antalet brottsliga handlingar, för att på så sätt öka produktionen av silver. Vi vet att produktionen var hög under den här perioden, fram till kronans övertagande. Eftersom staden nu själva hade intresse i att gruvan producerade mycket silver och överskottet gick direkt till staden kan detta ses som ett steg i en ökad kontroll av arbetarna för att säkerställa en hög produktion. Tyvärr har vi inga uppgifter om antal dömda innan denna period, varvid det är svårt att säkert fastställa en sådan utveckling, men det är en trolig orsaksförklaring till det höga antalet dömda.

     En stor del av de dömda brotten stod försumlighet för (för en redogörelse av andelen dömda se figur 1). En fjärdedel av alla dömda hade på något sätt försummat sin tjänst. Vanligaste försummelsen var dock att en rotekarl inte skötte sin körning i hästvindan. Med tanke på de låga böterna var försummelsen troligen inte ett så allvarligt brott, men för att försöka hålla vindan igång krävdes att gruvan på något sätt straffade och avskräckte de som inte skötte denna uppgift. Under flertalet tillfällen under perioden höjs böterna för försummande av vind- och malmkörningar. Den 4 augusti 1654 beslöts i gruvtinget att boten för en timmes försummad vindekörning skulle höjas från en dr sm till tio (!) dr sm. Samtidigt höjdes boten för försummad malmkörning till fyra dr sm. [83] Eftersom ledningen för gruvan höjde dessa böter så kraftigt, kan man anta att detta var ett stort problem som orsakade kostsamma driftstopp.

     Ett brott som gav mycket dryga böter och ibland hårdare straff, var den olaga handeln. Att handla med malm eller silverbly med någon annan än de av gruvan speciellt utsedda, var ett kraftigt hot mot gruvans ekonomi. Genom att gruvans arbetare handlade med malm och bly och drev eget silver gick gruvan miste om en viktig inkomstkälla.

     Även stöld, vilket dryg 1/6 av de dömda gjort sig skyldiga till, av malm eller silverbly var i lagar och förordningar förbundet med mycket hårda straff. Alla fall av stölder gäller dock inte stöld av silverbly eller malm, utan man stal även av varandra, både malm och utrustning. Detta torde ha förekommit eftersom det i Stora kopparbergsordningen står att den som ”stiäl någon malm af annans bod, bryter dörr, wägg eller tak, förer thådan med lass et eller flere” skall dömas till böter. [84]

     Antalet dömda för uppförandebrott var mycket vanligt (16%) i gruvan. Under rubriceringen uppförandebrott döljer sig många typer av förseelser; svordomar, fylleri och otidigheter, det vill säga uppstudsighet och motvilja. Svordomar ansågs som ”Guds förtörnelse” och skulle stävjas för gruvans skull, man ville inte stöta sig med Gud och hans välsignelse över gruvan. Fylleri förekom, men inte i den kvantitet man skulle kunna förvänta i en arbetarmiljö. Detta är också Norbergs uppfattning. [85] En betydligt mer allvarligt förseelse var otidigheten. Motvilja och uppstudsighet mot gruvans ämbetsmän förekom ofta både nere i gruvan och ovan jord, men även inför rätten, vilket ansågs mycket allvarligt. Man kan anta att klyftan mellan gruvarbetare och tjänstemän, speciellt de som representerade kronan, var stor. Genom att sätta sig emot ledningens beslut kunde arbetarna visa vad de ansåg om sin situation, med risken att straffas. Den 10 november 1654, fick gruvarbetaren Mats Hansson frågan varför han försummat sina sysslor i gruvan. Mats svarade då enligt protokollet ;”Jag fick indtet min Lön!”. [86]

     Det förekom förhållandevis lite våld i gruvan och inom dess jurisdiktion. Norberg menar att antalet våldsbrott, i form av slagsmål, upptog stor del av rättens ärenden, men protokollen visar att de som döms för våldsbrott, under perioden 1653-57, är få och endast står för 1/8 av alla dömda brott. [87]

 

Figur1. Andel dömda under perioden 1653-57

Källa: Sala gruvrätt arkiv AI:1-4. ULA

 

Tabell 1. Antal dömda brott under perioden 1653-57

Kyrkobrott	1
Stöld	14
Uppförande	14
Oflit	4
Försumlighet	21
Oaktsamhet	6
Smitning	9
Skadegörelse	2
Olaga handel	5
Våldsbrott	10
Summa	86

Källa: Sala gruvrätts arkiv AI:1-4. ULA

 

Att arbetarna smet ifrån sina arbeten var en vanlig förseelse som sågs med oblida ögon från gruvledningen. Straffen för smitning kunde variera stort och kunde sträcka sig från låga bötesbelopp, förlust av en månads lön till att den dömde fick sona sitt brott med att bära halsjärn, en vecka för varje veckas frånvaro. En möjlig förklaring till varför antalet dömda för smitning var hög under den här perioden var åter igen att ledningen vill stävja denna typ av förseelse. Gruvans produktion vilade på en flitig och arbetsvillig arbetsstyrka, och produktionen led av att arbetarna lämnade arbetet.

     Endast ett kyrkobrott begicks under denna period. Den 13 oktober 1655 fördes en gruvarbetare inför gruvrätten och förhördes varför han arbetat på sabbatsdagen. Eftersom han gjort sig skyldig till ”Guds förtörnelse”, ett brott som stod utanför gruvrättens jurisdiktion, transporterades målet till kyrkorätten för vidare behandling. [88]

4. De utdömda straffen

Det råder ingen tvekan om vilket straff som var vanligast under denna period. Böter svarade ensamt för knappt 70% av alla utdömda böter (se tabell 2 nedan). Många, drygt 1/3, av dessa böter var straff för försummelse och denna förseelse var inte belagd med någon dryg böter (1/2 till 1 dr sm). Resterande bötervar straff för andra förseelser där bötesbeloppet varierade mellan 1 till 40 dr sm.

     Det näst vanligaste straffet var fängelse på vatten och bröd. Vanligen varade vistelsen inte längre än ett dygn, men vid enstaka fall hölls den dömde i längre förvar. Den 2 januari 1655 dömdes en arbetare till fängelse för att han smitit från sitt arbete och vägrat gå tillbaka till det när han uppmanades att göra så. Profossen tog då honom i förvar och rätten beslutade att han skulle sitta där tills han ändrade sig. [89]

     Kroppsstraff förekom också, men inte i stor utsträckning. Främst var det trähästen som användes som straffmetod men spöstraffet förekom också om än i mindre skala. Under samma kategori borde gatlopp placeras, men jag har valt att presentera det separat eftersom det representerar en annan typ av straff. Under perioden utdömdes endast ett gatlopp som straff och detta var i samband med periodens enda dödsstraff (se nedan).

 

                                     
Tabell 2. Antal straff under perioden 1653-57

Böter	59
Fängelse	16
Kroppsstraff	5
Skamstraff	2
Dödsstraff	1
Gatlopp	1
Summa	84

                                      Källa: Sala gruvrätts arkiv AI:1-4. ULA

 

Endast vid två tillfällen utdömdes skamstraff. Två arbetare hade under mars månad 1655 försökt uppvigla övriga arbetare till ”strejk”, men lyckades dåligt, varpå de häktades och ställdes till svars inför rätten. De dömdes att i halsjärn fästas i hästvindans vägg och sitta där till andras ”sky och varnagel”.

     Under perioden 1653-57 utdömdes endast ett dödsstraff av gruvrätten. Mats Enkling ställdes inför gruvrätten den 4 september 1655, där han stod till svars för många och i synnerhet grova förseelser. Trots att en ledamot i tinget talade för att Mats straff skulle bli milt, dömde rätten honom i enlighet med Konung Eriks straffordnings 19:e punkt, till döden genom halshuggning. En ledamot i rätten ansåg att straffet var för hårt och talade för strafflindring. Mats, som var en gammal änkling med barn att försörja, gjorde avbön och lovade bot och bättring. Straffet lindrades till tre vändor gatlopp. Den 5 september skulle straffet verkställas och Mats skulle löpa gatlopp mellan hundra krigsmän. [90] Tyvärr nämner inte protokollen något om huruvida det slutliga straffet utdömdes.

5. Sammanfattning av perioden

Den största andelen dömda hade på något sätt gjort sig skyldig till en förseelse som gruvan hade direkt intresse av att stävja och som påverkade verksamheten i gruvan. Av protokollen att döma var försumligheten hos arbetarna ett stort problem, som man försökte komma till rätta med. Flera gånger höjdes bötesbeloppet för förseelsen, men det är svårt att säga om det verkligen minskade antalet försummelser. Ett annat brott som drabbade gruvans verksamhet var stölderna. Det är kanske lätt att föreställa sig hur svårt det var för de lågavlönade arbetarna att hålla sina fingrar i styr. Överraskande är att stölderna inte var så många. Kanske var kontrollen så hård att man avstod från att stjäla. En annan möjlighet är att kontrollen var väldigt dålig och att stölderna sällan upptäcktes. Här återkommer än en gång problemet med mörkertalet.

     Böter var i särklass den vanligaste strafformen under perioden och det är inte överraskande. Detta straff var mest praktiskt för alla inblandade, eftersom gruvan kunde utmäta straffet samtidigt som de inte gick miste om viktig arbetskraft. För den straffade fanns också ”fördelar” med böter eftersom han/hon kunde återgå till arbetet och på så sätt inte förlorade mer ekonomiskt. Tyvärr innebar böter för många, en ekonomisk katastrof eftersom många straff var belagda med mycket dryg böter, vilket innebar att den dömde var tvungen att betala av boten på något annat sätt.

     Under perioden visar protokollen att det begicks många olika typer av brott i gruvan och inom dess jurisdiktion. Av utrymmesskäl och för att göra tabellerna lättöverskådliga har jag varit tvungen att kategorisera brotten, vilket har medverkat till att antalet brottsrubriceringar har minskat. Fylleri, förtal, svordomar och otidighet, som i protokollen förs som egna förseelser har i den här undersökningen  fått samlingsnamnet uppförandebrott. Därför är den egentliga ”faunan” av brott större. Under perioden var svordomar och förtal den vanligaste förseelsen som fördes inför tinget.

     Eftersom det saknas källmaterial för tiden innan 1652, är det omöjligt att göra någon bedömning huruvida det under perioden 1653-57, var mycket eller få dömda i jämförelse med tidigare perioder. Undersökningens komparativa del får därför vila på resultaten från denna period.

     Om utgångspunkten är att det under åren 1653-57 dömdes många, finns det ett antal möjliga förklaringsmodeller. En är att gruvan skärpte kontrollen av brott i gruvan eftersom de direkt eller indirekt var förknippade med produktionen av silver. Det låg i gruvans intresse att öka produktionen eftersom det silver som inte gick till kronan stannade i gruvans ägo. Att stävja de brott som störde verksamheten, kunde innebära en höjd produktion och därmed också förhöjda inkomster. Ytterligare en förklaring kan vara att arbetarna inte var vana vid den ökade kontrollen och på så sätt blev ”tagna på sängen” när gruvan skärpte kontrollen. Som en följd av detta upptäcktes många av brotten och antalet dömda blev således högt.

1. Förhållandena vid gruvan under perioden

Femton år efter övertagandet av gruvan skrev Bergslaget till Bergskollegiet och begärde tjugo års förlängning av transporten. [91] Silverproduktionen var mycket hög och staden investerade i gruvan. Man ville ogärna att kronan skulle ta tillbaka gruvan i sin ägo eftersom det skulle innebära att man förlorade sina investerade pengar. När man återigen tog upp ärendet igen den 21 februari 1673, hade fortfarande ingen förlängning av kontraktet kommit till stånd. I skrivelser besvärade sig Bergslaget över de problem som gruvan inneburit för staden och vilka ekonomiska resurser gruvan hade slukat. Bergsmännen var nu oroliga att kronan skulle ta gruvan från dem och man sände åter skrivelser till kollegiet för att övertyga det om att gruvan skulle förbli i Salas ägo. [92] Från gruvans sida var man mest rädd för att de investeringar som gjorts från stadens sida skulle gå förlorade om kronan återtog gruvan.

     Detta visade sig dock fruktlöst, trots år av förhandlingar och försök till övertalning. Den 4 november 1674 beslutade kronan att återta gruvan. Den 4 december stod det klart att bergsmännen efter nyår 1675, inte längre tilläts förvalta gruvan. [93] Staden fick behålla de byggnationer som de själva bekostat. Bergslaget skulle dessutom ersättas med 27 437 dr sm för de förbättringar de utfört under perioden. [94]

     Under denna period upplevde gruvan en rad svårigheter. Bergskollegiet tillsatte flertalet, enligt Bergslaget, olämpliga personer på ämbeten och tvister uppstod mellan olika ämbetsmän. Problem uppstod också för arbetarna då gruvans föreståndare, Gripenstierna, inte betalade ut löner. [95] Översvämningar drabbade gruvan, vilket orsakade ekonomiska svårigheter samtidigt som det var dyrtid i Sverige på grund av krig.

     Som en följd av dessa svårigheter sjönk produktionen av silver kraftigt. Under första transportperioden uppgick silverproduktionen i medeltal till 5 140 lödiga marker årligen, men under denna period sjönk produktionen till 3 681 lödiga marker. [96] Den glansperiod som gruvan upplevde under åren 1653-74, var ett minne blott. Det visade sig åter igen att kronan inte kunde driva ett så stort bergsverk med vinst.

2. Gruvrätten under perioden

Efter att kronan åter igen tagit över verksamheten i gruvan tillsattes många av kronans män i gruvtinget. Detta medförde att tinget mer än tidigare representerade kronan och staten, vilket kan ha påverkat arbetarnas syn på gruvtinget.

     I sitt försök att komma till rätta med brottsligheten i gruvan genomförde gruvtinget ett antal temporära ändringar i lagen. Den 19 januari 1677 beslutades på gruvtinget att problemet med vindkörningen, som tidigare år misskötts, skulle lösas. Alla som försummade sin tjänst vid hästvindan skulle ”intet uthan straff och opfyllander igen aff dhen som försummelsen huus skedder ähr”. Gruvledningen skärpte kontrollen och höjde boten för att få bukt med denna förseelse som hindrade verksamheten i gruvan.

     Karaktären i gruvtingets protokoll ändrades kraftigt. Istället för de korta och lakoniska förhören under perioden 1653-57, blev de nu mer ”moderna”. Man utförde i gruvtinget långa undersökningar om vad som skett och hur det skett. När den misstänkte förhörts följde vanligtvis en lång plädering, följt av ett förslag till dom. Sedan beslutade gruvtinget om domen och ärendet avslutades. Enligt Sundin är denna utveckling en följd av akademiskt och juridiskt utbildade  domare och starkt influerat av det kontinentala förfaringssättet. [97]

     Under periodens fem år benådades ingen av de dömda av gruvrätten. Det kan förklaras med det i övrigt låga antalet registrerade brott överhuvud taget samt att de brott som begicks i huvudsak inte krävde några hårda straff. Endast vid ett tillfälle beslutade gruvrätten om att låta överföra ett mål till stadens rådstuga. Det var ett fall av grov stöld där man ansåg att det var bättre att transportera det till en mer lämplig instans.

3. Brotten inför gruvrätten

Endast drygt tjugo år efter den första perioden, ser bilden av den dömda brottsligheten helt annorlunda ut. Under denna period dömdes 23 personer för en rad olika brott (se nedan tabell 3). Till skillnad från P₁, är spridningen mellan brotten betydligt jämnare under perioden 1675-79. Försumlighet, som under P₁ var den vanligaste förseelsen, hade istället ersatts av uppförandebrott, även om den kategorin inte dominerade på samma sätt som försumlighet gjorde under perioden 1653-57.

     Kategorin uppförandebrott, som jag tidigare nämnt innehåller flertalet förseelser som för enkelhetens skull har samlats under ett begrepp, visade en förändring. Under åren 1653-57 var det svordomar och förtal som var den vanligaste uppförandeförseelsen. Under perioden 1675-79 var situationen annorlunda. Av de fem dömda uppförandebrotten var samtliga otidigheter, d.v.s. motvillighet och uppstudsighet, mot gruvans ämbetsmän. Den 16 september 1677 förhördes en arbetare i rätten om en förseelse han begått. Gruvarbetaren vägrade svara på de frågor som ställdes och han dömdes till böter om 24 dr sm, för motvillighet inför rätten. [98] Denna tendens är intressant och det finns anledning att återkomma till detta senare.

     Olovlig smältning, att smälta silvermalmen på annan plats än den tillvisade, var ett brott som gruvan hade stort intresse av att stävja. Genom att arbetarna förde malm med sig hem, eller till någon annan plats och där drev fram silvret, förlorade gruvan viktiga inkomster. Straffet för detta brott var hårt, 20 dr sm i böter, men för den gruvarbetare som smält malm hemma och den 26 mars 1676 ställdes inför rätten på grund av detta gjorde sig skyldig till två brott, då han vägrade vara gruvrätten behjälplig. Han dömdes till tjugo spörapp för sin olovliga smältning och för otidigheten. [99]

     De grövsta brotten som begicks under perioden 1675-79 var två fall av otrohet mot gruvan. Det ena ledde till dödsstraff och det andra till 80 dr sm i böter. Det senare fallet är intressant eftersom det var särskilt grovt. Den dömde hade satt sig upp mot en av gruvans ämbetsman samt uppviglat arbetsstyrkan vilket var förseelser som mycket väl hade kunnat kosta honom livet, men av någon anledning fick han ett lindrigt straff.

     Andelen våldsbrott, jämfört med perioden 1653-57, höll sig på samma nivå. Även om antalet dömda våldsbrotts minskat kraftigt, var ändå fördelningen ungefärligen den samma.

 

Figur2. Andel dömda brott under perioden 1675-79

Källa: Sala gruvrätt arkiv AI:14-15. ULA

 

Tabell 3. Dömda brott under perioden 1675-79

Olovlig smältning	3
Stöld	3
Uppförande	5
Otrohet	2
Försumlighet	4
Skadegörelse	1
Olaga handel	2
Våldsbrott	3
Summa	23

Källa: Sala gruvrätts arkiv AI:14-15

 

Det enda fallet av skadegörelse är ur laghänseende mycket intressant. En gruvarbetare ställdes den 16 september 1677 inför gruvrätten, för att ha gjort åverkan på en annan arbetares utrustning. [100] Ingenstans i de lagar och förordningar som fanns för gruvan och dess verksamhet, stod föreskrivet hur gruvrätten skulle behandla denna förseelse. Gruvrätten måste ha varit ense om att det skedda inte fick passera ostraffat, varvid man stödde sitt beslut på 1649 års Jernbergsordning, en förordning som inte föreskrivits silvergruvan och vars juridiska område täckte järnbrukens verksamhet.

4. Bestraffningarna

Under perioden 1675-79 var antalet strafformer mycket mindre än under föregåenden period. Enbart fyra olika typer användes och åter igen var böter den vanligaste (se tabell 4). Bötesstraffet representerade över 80% av antalet straff. På grund av ett lågt antal dömda blev också antalet utdömda straff lågt.

     Även denna period var böter den klart dominerande strafformen, hela 80% av det totala antalet straff. Bötesbeloppen var däremot högre än under perioden 1653-57, mycket beroende på att gruvans ledning höjde dem kraftigt för vissa brott. Allt fler brott, som tidigare haft andra straffpåföljder, straffades med böter.

     Endast ett dödsstraff utdömdes under perioden, den 26 mars 1675. En gruvarbetare hade gjort sig skyldig till otrohet mot gruvan genom olika grova förseelser, däribland olovlig smältning. Mannen hade redan tre dagar innan domstolens utlåtande förhörts och hade fått tillbringa sin tid hos profossen eftersom han var så gammal att rätten ansåg att han troligen inte klarade att ligga i kistan. Dödsstraffet lindrades dock, när det visade sig att många gruvarbetare bett om nåd för honom. Gruvrätten ändrade straffet från dödsstraff, till tjugo spörapp. [101]

 

                             Tabell 4. Antal straff under perioden 1675-79

Böter	17
Kroppsstraff	2
Gatlopp	1
Dödsstraff	1
Summa	21

                             Källa: Sala gruvrätts arkiv AI:14-15. ULA

 

En strafform som inte användes alls under denna period var skamstraffet. De brott som tidigare bestraffades med skamstraff, såsom andra resans smitning, bestraffades nu med böter eller kroppsstraff. Det samma gällde för fängelse, som inte heller användes under perioden, men som användes flitigt 1653-57.

5. Sammanfattning av perioden

Under denna period genomgick gruvan en kraftig nedgång av antalet dömda brott, jämfört med perioden 1653-57. Gruvrätten dömde under denna femårsperiod endast 23 brott. Det är ungefär 1/4 av det antal dömda från föregående period. Antalen dömda brott är så lågt, att man inte kan tala om något specifikt utmärkande. Vad döljer sig bakom denna kraftiga nedgång av brott, förda och dömda inför tinget?

     Frågan kan besvaras på flera sätt, beroende på tolkningen av resultaten. En förklaring är att kontrollen över arbetarna minskade när staten tog över verksamheten. De tjänstemän som hade i uppgift att kontrollera att driften sköttes på ett tillfredsställande sätt rekryterades från staden och representerade inte staten/kronan. Kanske sympatiserade kontrollanterna med gruvarbetare och drängar och lät en del av den upptäckta brottsligheten bero. Denna diskussion kommer att utvecklas senare (se kapitel Slutsatser och analys).

     Uppförandebrotten blev grövre och riktades mer mot gruvans ämbetsmän. En möjlig förklaring till denna förändring är att arbetarna kanaliserade sitt missnöje på ämbetsmännen som representerade kronan. Att säga emot och att trotsa ämbetsmannen var ett sätt för gruvarbetarna att protestera.

     Som en följd av förhöjda bötesbelopp på vissa vanligt förekommande brott, var det mycket troligt att allt fler och fler bötesdömda inte stod i kraft att betala dem. Enda utvägen för gruvrätten att få brottet sonat, om den dömde saknade betalningsmedel, var att omvandla boten till antingen fängelse eller något annat straff. Vi har sett att det inte utdömdes några fängelse- eller skamstraff under denna period, men det är mycket troligt att båda förekom, men då som omvandlingsstraff. Omvandlingsstraffen står tyvärr inte upptagna i protokollen, men tidigare forskning har visat att omvandling av straff, främst böter, förekom. [102]

1. Förhållandena vid gruvan under perioden

1680 besvärade sig Salas borgerskap över gruvans dåliga skötsel. Silverproduktionen hade gått ner kraftigt och gruvans föreståndare, Gripenstierna, var oförmögen att sköta gruvan på ett förtroendeingivande sätt. [103] Kronans sätt att sköta gruvan hade försatt många av gruvans andelsägare i ekonomisk kris. Efter endast sju år av statligt ägande konstaterade Kammar- och Bergskollegiet att det vore fördelaktigt för kronan att åter transportera gruvan på Bergslaget. Det hade visat sig att kronan inte var kapabel att driva så stora verk med fördel. [104] Verket kostade kronan stora summor pengar och gav inte det goda resultat som kronan från början hoppats på. Orsaken var att kronan måste förse bergsverket ekonomiskt. När staden ansvarade för gruvan bekostade den själv på gruvan, men med viss ekonomisk hjälp från kronan. [105]

     Resultatet av kollegiernas överläggningar blev ett beslut om att än en gång överföra gruvan till Bergslaget, den här gången för all framtid, eller ”så länge de förmå hålla det vid makt och efter rätt bergsvis driva”. Själva transporten av gruvan gällde från 1 januari 1682. [106]

     Efter transportens genomförande ville man från Bergslagets sida avsätta många av de ämbetsmän som kronan tillsatt under perioden 1675-81. Kronan krävde av Bergslaget att alla avsättningar skulle ske rättvist och efter domstols medgivande. Kronan tillsatte en kommission som skulle övervaka att detta också skedde. Bergslaget ersatte nu de odugliga ämbetsmännen med mer lokalanknutna, men några av kronans representanter blev dock kvar eftersom man inte kunde avsätta dem enligt kommissionens kriterier. Kommissionen avreste efter förrättat värv och gruvans verksamhet vilade nu åter i Sala stads händer. [107]

     För Bergslaget blev denna transport inte så vinstgivande som under perioden 1653-75. Det stod klart att det inte varit enbart kronans övertagande som resulterat i en sjunkande produktion. [108] Under denna period upplevde gruvan en försvårad ekonomisk situation. Många av de bidrag som kronan sköt till gruvan drogs tillbaka. [109] Från 1682 och fram till 1726 hade Bergslaget gått miste om 22 000 dr sm, som en direkt följd av prisstegringar och försämrade betalningsmöjligheter. [110]

     Som en följd av försämrade ekonomiska villkor infördes den sk. gruvdrängshjälpen i gruvan. Ursprungligen innebar detta system att de omkringliggande socknarna ålades att sända arbetskraft i form av drängar till gruvan, samt att stå för underhållet av gruvarbetarna. I utbyte befriades de från utskrivning till krigstjänst. Gruvdrängshjälpen omformades dock till en ren ekonomisk hjälp till gruvan på grund av problem med gruvdrängarna. Bönderna ålades att betala åtta öre till gruvan. [111]

2. Gruvrätten under perioden

Efter att gruvan en andra gång övertagits av Sala stad tillsattes, enligt Bergslaget, pålitliga ämbets- och tjänstemän. Åter igen hade gruvan intresse av att brottsligheten minskades, men denna period visar en annan bild av den dömda brottsligheten. Motsatt vad man skulle kunna anta ökar inte antalet dömda nämnvärt under P₃. Den dömda brottsligheten förblir relativt oförändrad i antal, men skiljer sig i spridningen (se nedan tabell 5 och figur 3).

     Protokollen från gruvtingen ändrade åter karaktär, jämfört med perioden innan. En ny bergsskrivare tillsattes, men det var inte handstilsmässigt som protokollen förändrades mest. Rättens arbete tar nu formen av den första perioden. Den misstänkte ställdes inför rätten och förhördes kort. Vid ett par tillfällen hördes även ett par vittnen och domen tilldelades efter en kort överläggning. Denna process skiljer sig mycket från den andra perioden, där rättens arbete hade en mer ”modern” prägel. Intressant är att rättens arbetssätt åter tar formen av ett äldre mönster, likt det under perioden 1653-57. Detta kan vara ett tecken på att gruvrättens medlemmar under perioden inte var juridiskt skolade i samma utsträckning som under perioden 1675-79.

     Sedan man i gruvan 1682 infört gruvdrängshjälpen besvärade sig gruvledningen över att drängarna var ovana vid gruvarbete och att de uppfattade det som tvångsarbete. Som en följd av detta försummade de ofta sitt arbete och gick ifrån det samma. [112]

     Under perioden blev endast två personer benådade från straff av gruvrätten, trots att deras brott ansågs relativt grova. En dräng, som smitit från sitt arbete lovade bot och bättring och blev på grund av sitt goda uppträdande benådad från rättsligt efterspel. Den andra benådningen rörde en kvinna som inför gruvstugan förtalat en tillsyningsman. Under hela perioden 1682-86 överfördes endast ett fall från gruvrätten till annan instans. En tvist hade uppstått mellan två parter och gruvrätten misstänkte att det kunde röra sig om en mycket grov förseelse. Målet transporterades därför målet till stadens rådstuga, där det fick sitt rättsliga efterspel.

3. De dömda brotten

Under denna period ökade inte den dömda brottsligheten nämnvärt. Den största förändringen mellan perioderna P₂ och P₃, var spridningen mellan brotten. Försumligheten var åter igen den vanligast förekommande förseelsen i gruvan och stod för dryga hälften av alla dömda brott (se tabell 5). Detta kan förklaras med att de drängar som tvingades till gruvan inte var vana vid gruvarbete och på grund av detta försummade sina sysslor, antingen medvetet eller omedvetet.

     Att endast två fall av smitning från arbetet behandlades i rätten kan förefall förvånande. Gruvledningen besvärade sig ju över att drängarna avvek från arbetet. Endast det ena av de två smitningar som förekom under perioden 1682-86, begicks av en gruvdräng. Denna dräng benådades dessutom för flit och gott uppträdande. Hur ska man förklara detta? Kan man ha sett med blida ögon på denna förseelse? Troligen inte, eftersom man i ledningen uppenbarligen besvärades av det. Svaret står nog snarare att finna i gruvdrängshjälpens utveckling. Under perioden förekom denna hjälp i större utsträckning av ekonomisk hjälp och inte i ren arbetskraft som tidigare.

     Anmärkningsvärt är att antalet uppförandebrott har sjunkit. Endast ett fall av förtal finns dokumenterat. 4 januari 1684 ställdes en kvinna till svars för det att hon förtalat en stigare i gruvstugan. Hon gjorde avbön inför gruvrätten och benådades från straff. [113] I övrigt förekom inga andra brott som kan placeras under kategorin uppförandebrott.

     Även under den här perioden var antalet våldsbrott mycket lågt. Endast två fall av våldsbrott behandlades av gruvrätten. Ett av fallen, från den 12 augusti 1684, är intressant ur straffhänseende. En stigare hade misshandlat en gruvarbetare och fördes därför inför domstolen. På grund av sin ställning i gruvan dömdes inte stigaren till något straff, men för att ändå kompensera gruvarbetaren erbjöds denne ett bättre arbete. Vi får anta att båda parter var nöjda med rättens beslut eftersom fallet avslutades. [114]

 

Figur3. Andel dömda brott under perioden 1682-86

Källa: Sala gruvrätt arkiv AI:16-17. ULA

 

Tabell 5. Antal dömda brott under perioden 1682-86

Stöld	6
Uppförande	1
Försumlighet	14
Smitning	2
Våldsbrott	2
Summa	25

Källa: Sala gruvrätts arkiv AI:16-17. ULA

 

Stöld stod för en stor andel, knappt 1/4, av de dömda brotten. Det var en liten ökning från perioden 1675-79, och detta kan åter igen förklaras i termer av gruvans eget intresse i att stävja alla förseelser som var ett hot mot produktionen. Intressant är att brott som olovlig smältning och handel inte förekom alls, i alla fall inte inför rätten. Dessa brott var också hot mot produktionen och således tjänade gruvan på att stävja dem.

4. De utdömda straffen

Likt alla tidigare perioder var böter fortfarande den mest förekommande strafformen (se nedan tabell 6). Böter stod för drygt 70% av alla utdömda straff, vilket var en relativt oförändrad siffra procentuellt sätt. Åter igen användes fängelse som straff, men användningen av skamstraff användes inte heller under den här perioden. Enligt Sundin förekom skamstraff, men straffmetoden var relativt ovanligt. [115] Detta gäller även för gruvan under de hittills undersökta perioderna.

 

                             Tabell 6. Antal straff under perioden 1682-86

Böter	21
Fängelse	3
Kroppsstraff	5
Summa	29

                             Källa: Sala gruvrätts arkiv AI:16-17. ULA

 

Antalet böter var i själva verket högre på grund av gruvtinget den 8 februari 1686. För första gången under de undersökta perioderna utdöms ett ”masstraff”. Samtliga som uteblev utan giltigt skäl från det allmänna tinget dömdes till böter om 3 dr sm till gruvans sparbössa. [116] Eftersom det är omöjligt att utreda vilka och hur många som berördes av domen har jag lämnat denna händelse utanför sammanräkningen av antalet straff.

5. Sammanfattning av perioden

På många punkter liknade perioden 1682-86 den föregående. Mycket få brott dömdes inför gruvrätten och med perioden 1653-57 som indexår, hade antalet dömda brott sjunkit med knappt 75%. Hur kan man förklara detta utifrån ett perspektiv där gruvan vill stävja brottsligheten för att öka produktionen, som uppenbarligen var låg under denna period? Hade man från gruvledningens håll lyckats med att ”avkriminalisera ” arbetsstyrkan? Eftersom vi inte har några möjligheter att kontrollera den reella brottsligheten i gruvan kan man inte heller svara tillfredsställande på den frågan. Det är möjligt att vissa brott hade minskat reellt i antal, såsom uppförandebrotten, eftersom gruvan nu tillsatte sina egna representanter i gruvtinget och andra maktpositioner och avståndet mellan ledning och arbetare kanske upplevdes mindre.

     Straffmässigt erbjuder inte perioden några större överraskningar. Böter var fortfarande överlägset den vanligaste strafformen. Fängelsestraffet användes åter som straffmetod, om än enbart vid tre tillfällen. Antalet kroppsstraff, samtliga i form av trähästen, hade ökat jämfört med den föregående perioden.

1. Förhållandena vid gruvan under perioden

Efter transporten på Bergslaget 1682 visade aldrig kronan något intresse av att vilja ta tillbaka gruvan. 1738 anhöll man därför från gruvans håll om ytterligare förmåner. Den 9 september 1741 överlämnar kronan gruvan helt i Sala stads händer, mot att den erhöll 1/10 av hela tillverkningen. [117] Från och med det datumet var gruvan i Bergslagets och Salas ägo.

2. Gruvrätten under perioden

55 år efter den förra periodens slut hade rättskipningen vid gruvan i stort sett inte ändrat sig. Gruvan hade fortfarande stora problem med försummelserna i arbetet, men ingenstans nämns huruvida boten för försummelse höjdes eller sänktes under perioden. För de som döms för försummelse är fortfarande summan 1 dr sm i böter.

     Något som tillkom under denna period och som saknades i alla övriga perioder är så kallade saköreslängder, en årlig förteckning över alla brott och straff som behandlats under årets lopp. Från 1743 infördes även listor över samtliga försummelser. Anledningen till att detta brott förs på en separat lista, torde vara det kraftigt ökade antalet dömda försummelser (se nedan tabell 7).

     Gruvrättens arbete böt under denna period, än en gång karaktär och tog nu formen av en mer ”modern” rättegångsprocedur, likt den under P₂. Den misstänkte förhördes flera gånger och en diskussion fördes mellan de olika parterna i målet. Flertalet vittnen hördes också om det skedda och det förekom även speciella personer som företrädde den misstänktes intressen. Efter denna långdragna process överlade gruvrätten och tillkännagav sin dom.

     Det förekom inga transporter av brott från gruvrätten till någon annan instans, kanske mycket beroende på att antalet brott dominerades av försummelse och uppförandebrott. Inte heller några benådningar förekom, vilket kan tyckas lite märkligt.

3. Brotten

Under denna sista period var fortfarande försumlighet det vanligaste brottet, men dess kvantitet hade ökat drastiskt. Antalet försummelser under de fem år som perioden sträcker sig över uppgick till 96 stycken, vilket kan jämföras med det näst högst antalet som under perioden 1653-57 uppgick till 21. Dessa förseelser måste ha förorsakat gruvans verksamhet mycket problem, i form av många driftstopp och försenade eller uteblivna transporter av slaggprodukter.

     Antalet uppförandebrott hade också ökat från föregående periods enda till elva stycken. Till skillnad från perioden 1675-79, där uppförandebrotten till största delen bestod av grov motvillighet och andra otidigheter, var denna periods uppförandebrott mindre grova. Nästan alla fall var svordomar och fylleri, men den 28 november 1745 ställdes Jan Jansson till svars inför rätten. Han hade svurit illa i gruvan och när en tillsyningsman uppmanade honom att sluta vägrade han. Genom sitt agerande gjorde hansig även skyldig till otidighet mot tjänsteman. Rätten såg tydligen allvarligt på detta och dömde Jansson till böter om 2 dr sm för svordomen och 40 dr sm för otidigheten. Vidare skulle han också placeras i kistan i ett dygn och om han saknade pengar till böter, beslutades samtidigt att han skulle plikta med rygghuden. [118]

     En tolkning av att uppförandebrotten minskade i grovhet, är möjligen att motsättningarna som rådde mellan gruvarbetare och gruvledningen under den perioden 1675-79, verkar ha gått tillbaka till en ett mindre konfliktfyllt förhållande.

 

Figur 4. Andel dömda brott under perioden 1741-45

Källa: Sala gruvrätts arkiv AI:39-41. ULA

 

Tabell 7. Antal dömda brott under perioden 1741-45

Försumlighet	96
Smitning	1
Olaga handel	8
Uppförande	11
Uteblivande	3
Summa	119

Källa: Sala gruvrätts arkiv AI:39-41. ULA

 

4. Straffen

Det är numera föga förvånande att böter var den vanligaste metoden att sona brott. Det höga antalet böter kan förklaras med det kraftigt förhöjda antalet försummelser som enligt förordningen skulle sonas med böter. Eftersom boten för försummelse var så låg som en dr sm är det rimligt att anta att de flesta också hade möjlighet att betala summan. Detta kan i så fall förklara det låga antalet fängelsestraff som utdömdes.

                  

Tabell 8. Antal straff under perioden 1741-45

Böter	126
Fängelse	3
Kroppsstraff	1
Summa	130

                             Källa: Sala gruvrätts arkiv AI:39-41. ULA

 

Kroppsstraffet användes bara en gång och har sedan första perioden stadigt minskat i användning, och skamstraffet som tidigare användes har helt försvunnit.

5. Sammanfattning av perioden

Under denna period överväldigades gruvrätten med försummelser, så till den milda grad att speciella förteckningar över dem fördes. Uppenbarligen var denna förseelse ett stort problem för gruvan. Frågan man kan ställa sig, med tidigare perioder som bakgrund, är varför gruvledningen inte höjde straffet och på så sätt skärpte hotet om repressalier. Försummelserna måste ha varit ett problem för produktionen i gruvan, varvid det torde ha intresserat gruvan att stävja dessa förseelser.

     Hur ska man förklara det ökade antalet handelsbrott? Beroende på perspektiv man väljer, kan man tolka resultatet på olika sätt. Nämligen att

 

i) kontrollen över arbetarna ökade inom gruvans område och det reella antalet handelsbrott var oförändrat, vilket i sig medförde ett ökat antal upptäckta brott,

ii) kontrollen var oförändrad, men antalet handelsbrott ökade, vilket också medförde en ökning av de upptäckta brotten,

iii) kontrollen minskade och den olaga handeln ökade just i kraft av detta. Resultatet blir även här att antalet upptäckta handelsbrott ökar.

 

     Uppenbarligen finns inget givet svar på frågan och åter igen återkommer problematiken kring mörkertalen. Så länge vi inte har hela bilden av brottslighet, är enda möjligheten att producera mer eller mindre godtagbara tolkningar för att finna förklaringar.

     Antalet registrerade fylleriförseelser ökade under denna period. Tidigare har endast ett fåtal personer straffats för denna förseelse och då i samband med att de kommit onyktra till gruvstuga eller bönestund. Straffet för att onykter komma till arbetet var relativt strängt med tanke på de olyckor som kunde inträffa, men det är mycket troligt att detta var ett brott som man ofta såg mellan fingrarna på. I de fall där någon orsakade skada eller störde ordningen och verksamheten, häktades nog den onyktre och sattes på kistan i väntan på gruvrätten.

 

Under arbetet med undersökningen har det visat sig att brottsligheten under perioden 1653-1745 förändrades. Detta konstaterande går att läsa ut av de sammanställningar som gjorts för varje period, men detta ger oss bara halva svaret på undersökningens frågor. Hur ska man förklara den förändrade brottsligheten i gruvan under de knappa hundra år som undersökningen täcker? Hur mycket behövs eller kan förklaras? Den kvantitativa analysen räcker inte för att svara på undersökningens viktigaste fråga; hur förändrades brottsligheten och varför? För att få svar på detta krävs också en kvalitativ analys av resultaten. Jag har tidigare nämnt den social kontrollen som en möjlig förklaringsmodell och avser att i det här kapitlet pröva den på undersökningsresultaten. Även andra förklaringsmodeller kommer att behandlas men i mindre utsträckning.

     Innan jag ger mig i kast att förklara de förändringar som skedde i gruvan, är det på sin plats att sammanfatta den lagförda brottsligheten i gruvan. Detta för att få ett underlag och en bakgrund för den vidare diskussionen. Jag har därför sammanställt både brott och straff samt vissa fluktueringar för att göra hela undersökningsperioden mer lättöverskådlig.

1. Brotten

I Sala silvergruva dömdes under de fyra perioderna sammanlagt 253 brottsmål och förseelser. Den största andelen (54%) av alla dömda brott upptogs av rubriceringen försumlighet (se nedan figur 5). Bakom den rubriken döljde sig många olika förseelser, men som alla baserar sig på att den dömde försummat ett åtagande eller åläggande. Eftersom många av de som arbetade i eller vid gruvan var borgare i Sala stad, kan det tänkas att de även måste se till andra sysslor än gruvan och därför inte hann fullfölja sina plikter vid gruvan. Den stora andelen dömda försummelser berodde delvis på den kraftiga ökning av förseelsen under perioden 1741-45. Från att ha utgjort ca. 20-50% av andelen brott under de tidigare tre perioderna, steg andelen försummelser under den fjärde perioden till 80%.

     Enligt domböckerna stod uppförandebrott för den näst vanligaste förseelsen i gruvan under undersökningsperioden. Det var en förseelse som var belagd med relativt stränga straff, beroende på vilken typ av uppförandebrott det rörde sig om. Lydnadsbrott mot tjänstemän såg gruvan med oblida ögon, medan slagsmål mellan arbetare oftare hanterades något mildare. Även fylleri har placerats under denna kategori, men förekom mycket lite i de tidiga perioderna. Det var främst i den tredje och fjärde perioden som gruvrätten vid flertalet tillfällen straffade onykterhet och då ofta i kombination med någon form av uppförandebrott. Det är intressant att fylleri inte upptog stora delar av gruvrättens behandlade mål, något man kanske annars skulle kunna tänka sig i en bruksmiljö under 1600- och 1700-talet. Norberg menar att fylleri var utbrett, men att gruvrätten inte fick så mycket klagomål och min undersökning pekar också på det. [119]

     Stöld, som utgör den tredje största kategorin, utgjorde knappt 1/10 av alla dömda brott. Det är enkelt att föreställa sig hur frestande det kunde vara för arbetarna att stjäla silverbly och sedan smälta det hemma vid spisen. Trots detta tänkbara scenario dömde gruvrätten endast 23 stöldmål. Det egentliga  antalet stölder får man anta var större än det som lagfördes. Under perioden 1682-86 upptog stöld 1/4 av alla dömda brott, medan det under den sista perioden inte förekom några stöldmål i gruvrättens protokoll.

     Våldsbrott förekom i gruvan, men under de undersökta perioderna förekom inga grova våldsbrott. Många av de våldsbrott som begicks i gruvan flyttades över till stadens rådstuga och fick sitt rättsliga efterspel utdömt där. De 6% brott av våldskaraktär bestod till stor del av mindre slagsmål arbetare emellan. Även här får man anta att antalet slagsmål troligtvis var betydligt större än det som fördes till domstol. En möjlig förklaring är att dessa förseelser gjordes upp i godo, ett utslag av den informella social kontrollen, där man i samhället utan lagar återställde ordning och ära. Intressant är också att se att våldsbrotten stadigt gick nedåt under hela undersökningsperioden. En utbredd teori bland rättshistoriska forskare är att våldsbrotten förändras mot ”de la violence au vol”, det vill säga att våldet övergår i stöld över tid. Svenska forskare, däribland Sundin, har kommit fram till att denna teori inte går att applicera på svenska undersökningar och att de olika brottens utveckling kräver olika förklaringar. [120] Vad gruvan beträffar, har alltför få fall av både vålds- och egendomsbrott behandlats av domstolen, varvid det är svårt att uttala om gruvans utveckling följer detta mönster. För att uttala sig om detta behövs en mer heltäckande undersökning som även täcker in Sala stads rådhusrätt.

 

Figur 5. Andel dömda brott under perioderna P₁, P₂, P₃ och P₄

          Källa: Sala gruvrätts arkiv AI:1-4. 14-17 och 39-41. ULA

 

Ett brott som gruvan såg mycket allvarligt på var den olaga handeln, vilken straffades mycket hårt. Genom att handel med silvret bedrevs med andra än kronan, vilket var lagstadgat, gick kronan miste om viktiga inkomster. Det var främst arbetare och rotekarlar som ställdes inför rätta för detta brott, men det förekom även mål där tjänstemän och ämbetsmän gjort sig skyldiga till olaga handel. Den olaga handeln utgjorde enbart dryga 5% och kan kanske förklaras utifrån de stränga straffen som utdömdes för brottet.

     Att avvika från arbetet, smitning, var en vanligt förseelse, främst under den första perioden där nio fall togs upp och dömdes i domstol, men under andra perioden behandlades inget sådant fall av gruvrätten.

2. Straffen

Huvudstraffet i Sverige för de flesta förseelser och brott var böter och detta gäller i allra högsta grad även Sala silvergruva. Drygt 85% av alla straff som utdömdes under undersökningens perioder var böter (se nedan figur 6). Hur kommer det sig att den var så förhärskande som strafform? Boten svarade mot en tanke där den drabbade skulle kompenseras för att på något sätt berörts av det brott som begicks. [121] Eftersom det för gruvans del ofta handlade om relativt stora bötesbelopp var denna strafform också avskräckande för andra i den drabbades närhet. Ännu mer avskräckande torde det ha varit för omgivningen när böterna omvandlades till kroppsstraff eller ännu grövre.

     Vad beträffar straffen i gruvan överensstämmer dessa med hur det såg ut i övriga Sverige. På endast en punkt skiljer sig straffen i gruvan från de straff som tillämpades i städerna och på landsbygden, nämligen gatloppet. Detta straff hade haft en särställning i gruvorna, eftersom det redan under 1620-talet tillämpades, medan det i den ”civila” straffrätten inte började användas förrän efter 1653 år straffordning. Under slutet på 1600-talet, menar Sundin, var gatloppet ett mindre praktiskt straff eftersom det ansågs vanärande att utföra bödelns arbete och 1734 avskaffades det. [122]

Figur 6. Andel straff under perioderna P₁, P₂, P₃ och P₄